Aftonbladet – 26 november 1867, sida 2

Kongressinbjudningen. Numera brukar det icke dröja länge, innan man erhåller kännedom om de mer eller mindre vigtiga diplomatiska handlingar, på hvilka vår händelserika tid har ett sådant öfverflöd; och ganska riktigt är innehållet af den inbjudning till en kongresg, som fransmännens kejsare utfärdat till ce europeiska makterna, nu icke längre någon hemlighet. Denna gång är det lik. väl hvarken i någon fransk, tysk eller engelsk tidning, man först finner det diplomatiska dokumentet meddeladt, utan i en epansk, Madridtidningen La Lealtad. Inbjudningsdepesehen är enligt nämnda tidning af följande innehåll: ?Min herre! Lifvad af trofastavänskapskäuslor för Italien och genomträngd af de intressens vigt, hvilka stå i geamband med den påfliga tronens säkerhet och oberoende, bar kejsaren oupphörligt med liflig bedröf. velse och ständigt bekymmer tsett den antagonism, hvari händelserna ha ställt påfvens och konung Vietor Emanuels regeringar till hvarandra. Det vore vår lifligaste önskan att åstadkemma möjligheten af ett godt förstånd och, om detta resultat vunnes, fortfarande vara en tyst åskådare. Vi ha icke underlåtit något bemödande, hvartill ett kall; öfvervägande af förhållan. dena föranledt, och att uppräkna alla af oss i detta afseende begagnade medel blefve för vidlyftigt. ?Mwmådre ifriga likväl att ernå ett omedelbart resultat och omsorgsfulla om att icke genom öfverilade förlöpningar sätta ett re. sultat på spel, hvilket endast tiden kan göra fruktbart, ha vi bemödat oss att undanrödja den ena partens agitationer och den andras misstroende, och i denna anda blef fördraget den 15 Sept. 1864 afslutet. Då härigenom påfvedömets öde ställdes under skydd af det löfte, som Italien gaf Frankrike, erbjöd detta faktum Rom säkerhet och den italienska regeringen ett medel att genom lojaliteten i sitt uppförande lugna den oro och det misstroende, som Mg i sinnena. Denna förutseende hållning var egnad att i ett ögonblick, då den började bära sina frukter, tygla de lidelser, hvilka under fosterlandskärlekens täckmantel alltid försökt att leda det italienska folkets anda ur eina bana; för att göra henne till ett redskap för oordning, denna oordning, som det revolutionära partiet från alla häll och öfverallt med samma medel-söker släppa lös, ?De på den italienska halfön timade händelserna innebära en stor lärdom och äro egnade att taga de europeiska kabinetternas uppmärksamhet i anspråk. Om den kejserliga regeringen måste upprättbålla de med henne ingångna fördragen, om hon genom sin fasthet förlänat ny kraft åt de känslor af moderation, som i Italien vilja bygga landets storhet på en icke inbillad grund: