Aftonbladet – 23 november 1867, sida 3

författaren intagit sådana för ämnet teml gen främmande stycken, som en jemförels mellan Anakreon, Hafitz och Bellman, e arbete, som för det föresatta ändamålet me allt skäl kan betraktas som öfverflödig Ij Redan Kellgren, i sitt odödliga företal ti I Epistlarne, bar i nägra få ord mästerlig Juppvisat, huru rioga beröring och likhe Anakreon och Bellman sinsemellan ega; oc Jså mycket mindre lär väl den fornpersisk skalden kunna lemna några jemförelsepunk ter. Utan tvilvel har författaren sjelf gan ska väl insett detta, helst han just i börja anför Kellgrens ord i detta afseende, mel likväl af sin böjelse för estetiek analys, hvilken han otvifvelaktigt besitter ovanli; finhet och smak, låtit förleda sig till der pikanta, om ej just mycket grundade sam manstäliningen. Men vi ha härmed redan från de allmänns anmärkningarnes område kommit in på en skildheternas, och det torde således vara sk att skrida till deras skärskådande i den ord ning författaren sjelf valt. Den första af delningen af bangs arbete består af Förstudie oeh innehåller trenne kapitel, ?humorn och svenska folklynnet?, ?humorn i folkpoesien? samt ?humorn i konstpoesien före Bellman?. Af dessa tre punkter, sådana de nu utvecklats, synas oss de två företa något närma sig samma art af bors-doeuvre som mnyssberörda parallel. Icke så som skulle ej Bellmans humor. vera djupt rotad i svenska folklynnet och ega drag, som sunna återfinnas i vår folkdiktning; men vi för vär del skulle ansett lämpligare, om dessa båda delar af hans karakteristik fått iogå i densamma, helet de nu, i följd af sjelfva behandlingen, stå temligen skilda från och ovidkommande hufvudämnet. För öfrigt gäller isyenerhet om dessa båda första atdelningar en anmärkning, som dock eger sin tillämplighet äfven på vissa delar sf det följande, bemligen den, att författaren för mycket håller på och uteslutande använder en estetisk-abstrakt synpunkt, en för öfrigt lätt förklarlig ensidighet hos estetikern ex professo. Vi tro, att den som vill förklara humorn i svenska folklynnet måete taga detta i betraktande från dess etnografiska och kulturhistoriska sida, vida mer eller åtminstone lika mycket som från dess estetiska. Eb särskild brist, och en bestämdt käonbår, vid skärskådandet af humorn i vär folkdikt, om denna eljest skolat behandlas med någon grad af utförlighet, är, att författaren endast sysselsatt sig med kämpavisan och de mystiska dikterna, men heithaVV RN stigt vidrört folksägnen och alldeles förbi-sett den nyare folkpoesien, som eljest ge nom sin lyriska hållning, sin ofta frambrytande bumor och sininnerliga sammansmältning af ord och musik utan tvifvel varit mest eznad till jemförelse med Bellmans dikter, Tyvärr är denna vår nyare fölkvisa, i brist af någon verkligt fuilständig samling, vida mindre känd än den förtjenar, och dessutom företrädesvis betraktäd som musikalisk, ej som poetisk företeelse. En af bokens bäst utförda och i sjelfva verket vigtigaste delar är den, der författa: ren steg för steg följer humorn i vår ?konstpoesi? före Bellman, ehuru vi inlägga vär reservation mot det citerade olämpliga orSet, hvilket vi ville ha. utbytt. motlitteratur elier vitterhet helt enkelt. Härbefinner sig författaren på ett område som han fullt känner och älskar; och om han än i vise mån af. sin förkärlek för ämnet förledes ott stuniom gå för långt i sitt uppspårande ef humor, såsom då han tillägger helga Birgitta denna egensköp och härpå grundar en liten särskild utveckling, eå äro hans uttalanden väl i de flesta fall fullt grundade och råden af undersökningen förträffligt ledd. Då detta kapitel endast utgör en del offörtudiom till det egentliga ämnet, kan nan ifverhufvud ej klendra författarens korihet; inpars skulle säkerligen vissa delar af det ika föremålet förtjenat. en närmare underknipg. Härskildt hade vi väntat oss en ågot bestämdare utredning, än nu är fallet, f Bellmans förhållande till Runius, Holm: tröm och framförallt Dalin. Ty att dessa re, och mest den första och sista, haft ett ldeles afgjordt och högst betydligt inflynde på hans form, är åtminstone för den om skrifver detta ,en på objektiva skäl född öfvertygelse: reve fra Grev H. H. von Essen till kronprinds Carl Johan, indeholdende Bidrag till Norges och Sveriges Historie 1814-1816. Utgivne af Yngvar Nielsen. Christiania Joh. Dahls forlag. 1867. Uteifvaren af dessa bref. en norriian gom