Aftonbladet – 20 november 1867, sida 3

vissa salonger att draga på munnen då man uttalade fru de Brevillans namn. Det lågi luften något af dessa rykten, som likna den lätta vindfläkten, hvilken stryker fram öfver en ins:ö och sakta krusar dess yta. Det var så godt som intet, men ändock för mycket. Grefvinnan lefde i en brusande hvirfvel af nöjen, och öfverträffade de flesta uti den ifver hvarmed hon sökte sina förströelser. Jag undrar just när bon har tid att smeka sin dotter?? tänkte Porcellaine, som afsyvdde henne, Christines skönhet höll mer än den hade lofvat, då greven mottog henne ur kapten Berthiers händer. Lik en blomma, som behöfver lämplig jordmån för att slå ut, en ljummare luft för att uppenbara fulla prakten af sina färger, hela friskheten i sin doft, hade Jurabergens dotter, omplanterad i Paris glödande luft, omsider funnit de vilkor under hvilka hon kunde fritt utveckla gig. Hennes fina och regelbundna drag hade fått mera lif; uttrycket i hennes ögon, strålande azurblå, förvånade genom sitt dju och sin liflighet; de tälade alla språk; till och med ömheten och melankolien voro dem icke främmande. Hennes gestalt hade blifvit smidigare; hennes former, som tycks tes vara mejslade af en mästerhand, hade fått mera finhet och vekhet, uten att förlora något af sin fyllighet. Moderskapet hade vidrört henne med sin vinge, utan att bleka hennes ungdomsblomma. Hon hade samma friskhet, men parad med ett starkare och mera retande behag. Fru deBr6villan skördede dessa triumfer, som vissa qvinnors fäfänga sätter högre än derenaste fröjder. . Hon blef tagen till mönster och förebild — fjäsad och beundrad hade hon redan förut varit,