Aftonbladet – 20 november 1867, sida 2

MM Mt ——LV således inte längre på dig att öfverge mj:s7 Men... Ene SAck, jag vet alltför väl hvad dv ämnar säga: Noirmont, Gembaud, markis, TErfeuil befinna sig i det der ohyggliga Afrika. Det är just e4l vackert skäl! Är detmed dessa herrar jag är gift? Känner jag dem ens? Om araberna döda dem, hvad gör väl det mig? Men om dul.,.4 on ryste. Ack, du älskade mig en gång, älskade mig kanske allt för högt, återtog hon; nu är allt slut. Christine ! Hvarföre ropa detta namn? Jag ärinte mera din Christine! Har du inte redan en gång sett mig i sorgdrägt, och vill du nu att äfven Alice skall bära en sådan? Var det väl detta du lofvade min bror? O, hvad de karlarne äro sjelfviska! En grad att förvärfva, en smula ära att vinna, och genast glömma de både hustru och barn! Hon fortfor att gråta, med hufvudet tryckt i sina händer, Plötsligt sprang hon upp och kastade sig i Guillaumes famn, och slingrande sina armar omkring honom oeh brännan de honom med sin andedrägt, fortfor hon: ?Se mig i ögat, och försök att våga säga att du inte mera älskar mig, otacksamme. Mitt hjerta, mitt lif, hela min varelse, är då detta ingenting? Har du inte sagt mig att sällhöten var jag? Nåväl, du har ju mig! Hvad vill du då söka derborta?? Hon log genom tårarne; hennes ögon strålade som diamanter. Guillaume öppnade munnen för att svara, men hon lade sin band på hans läppar. Tyst?, återtog hon, du tänker gäkert säga något som skall sönderslita mitt Pjerta. : Du ämnar tala om ditt rykte, Gin ligt, hvad vet jag? Jag afskyr alt det der... 1