Aftonbladet – 20 november 1867, sida 2

STOCKHOLM den 20 Nov. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 16 Nov. Det senaste franska cirkuläret rörande konferensen meddelades här för några dagar sedan. Det är, såsom man vet, icke någon formlig inbjudning genom en not, ställd till de särskilda regeringarne, utan en cirkulärdepesch, som utfärdats till de franska agenterna och hvilken skulle uppläsas för utrikesministrarne, Cirkuläret innehåller icke något program och antyder ingen utväg till en lösning. Det inskränker sig till att fästa Europas uppmärksamhet på de faror för den allmänna freden, som frågan alstrat, och föreslår en europeisk rådplägning såsom ett medel att förekomma dylika förvecklingars förnyande. Trots alla i tidningarne utspridda rykten, är det föga utsigt till att konferensen skall bli af. Preussen, England och Ryssland skola icke deltaga deri, så framt icke de direkt intresserade parterna, Frankrike, Italien och påfven, på förhand öfverenskommit om grunderna för programmet. :Påfven skall aldrig samtycka till någon inskränkning i den verldsliga makten, och det af makterna framställda vilkoret är endast ett förklädt afslag.. Man skall troligen undvika att gifva ett direkt afslag, men så framt icke oförutsedda händelser inträffa, är det sannolikt, att konferensen går upp i rök. Fortsättandet af åtalet mot herr Twesten har i Preussen och hela Tyskland gjort ett obehagligt intryck. Domstolen i Berlin har den 11 dennes dömt Twesten till två års fängelse, d. v. 8. till maximum af straff, för det tal han höll mot justitieministern grefve Lippe den 20 Maj 1865. Man har icke gjort något afseende hvarken på den indemnitetsbill, som kammaren beviljade regeringen efter kriget, eller på de tjenster, som Twesten gjort den nationella saken. Till följd af denna dom suspenderade domstolen i Berlin, i hvilken Twesten är ledamot, honom i förgår från hans domareembete, såsom lagen föreskrifver, då fängelsestraffet varar längre än ett år. . Twesten har besvärat sig och kommer att fullfölja målet genom alla instantierna. Representantkammaren skall äfven komma att befatta sig med denna sak. Så snart den är konstituerad, ämnar nationalpartiet föreslå en lag, som går ut på att på Preussen tillämpa föreskrifterna i förbundsförfattningens art. 30 och sålunda mera tydligt och bestämdt värna talarefriheten, än artikeln 84 i Preussens författning gör, hvilken artikel gifvit anledning till så många diskussioner i kammaren samt till högsta domstolens frihetskränkande dom af den 29 Januari 1866. Jag skall få tillfälle att återkomma till denna bedröfliga sak, vid debatten derom i kammaren. Den begsgnas, såsom man kan tänka sig, flitigt af Preussens motståndare i Sydtyskland, och derföre har också en ryktbar talare haft skäl att i ett samtal härom med grefve Bismarck yttra, att ministåren inom sitt sköte baren farlig partikularist. Man vet nu fullkomligt, huru det hänger i hop med grefve Bismarcks depesch till hr Usedom, för hvilken jag utförligt redogjorde för några dagar sedan. Hr Usedom har icke bekommit detta dokument, hvilket förklarar den officiösa dementien; den tyckes ha blifvit uppsatt i utrikesministeren för att afsändas, men sedermera behållits qvar till följd af den förändrade ställningen. Den har sedermera blifvit offentliggjord antingen af någon ogrannlaga person eller på annat sätt; ni kan anse detta såsom säkert, och jag har redan antydt den verkan, som detta besynnerliga dokument har gjort.