Aftonbladet – 18 november 1867, sida 2

gen djup känsla i hennes kyss. Läpparne fvo den, icke själen. Efter nägra dagar, under hvilka Guillaume egnade sin hustru en vård och uppmärksamhet, med hvilka en systers vaksamhet icke skulle kannat mäta sig, återtog qvinnans instinkt sitt välde. Hennes koketteri tänkte mindre på den lilla Alice än på henne sjelf. Hon hvilade på sin bädd, insvept i en sky af spetsar, och hennes behagsjuka elegans gick stundom derhän, att man skulle kunnat tro sig se en furstinnas barnsäng. I detta halfdunkla rum, som var ordnadt med utsökt smak och yppighet och der han såg skymten af hennes bleka leende, inträdde Guillaume med bäfvande förtjusning. Ett ord, vidrörandet af en hvit hand, gom man räckte honom, gjorde honom öfverlycklig. Då de voro ensamma, och detta inträffade kanske icke så ofta som han ekalle önskat, gick grefven att hemta Alice i hennes ammas rum och lade henne i Christines knä; han kysste barnets rosiga fingrar och modrens genomskinliga händer, och han smakade fröjder, hvilkas sällsynthet endast gjorde dem mera innerliga och mera djupa. I sådana ögonblick märkte han icke det halfqväfda leende, som krusade grefvinnans läppar och förlänade dem uttrycket af en förvåning, som icke var oblandad, med en skymt af förakt. I dennå atmosfer af till. bedjan erfor hon ett slags moralisk ledsnad. Rökelsen qväfde henne. Det är endast afgudar som kunna lefva i kapellernas varma och parfymerade ånga, och Christine visste med sig att hon icke tillhörde gudinnornas ätt. Hon behöfde skärpan i häftiga själsrörelser,, ovisshetens och stridens ampra it. själ hade samma gjukdom som vissa är, hvilkas törst stillas af