Aftonbladet – 15 november 1867, sida 3

1. långvarighet och allvar äro de olycksfall tt mean har att beklaga, föga talrika. Ar i — n Uppgifter tlil Svenska Folkets e Bouppteckning, M Till utgifoaren at Aftonbladet. Aldrig trodde väl hi herr redaktör, at -ni en gång skulle kallas till så sorglig förrättning som den jag nyss nämnde, oct tl aldrig trodde jag det beller, men man få; ;göra nye erfarenheter så länge man lefver. I För ett eller ett par tiotal af år sedan fick en stor författare, ett snille af det slaget. som alltid blir populärt bus oss, ett snille, som med otrolig inbillningsrikedotn, förena. de en hög grad af naturligt behag och en ännu högre af den lötthändthet som i en bräd vändning lyckas maguetisera äfven den vaknaste granskning, det infallet att efter Thorilds bekanta uttryck göra psiit värsta i . finanserna, och en dag, i fosterländsk hänförelse, kom han på den iden att i ett slags värderingsinstrutfient upptaga Svenska folkets historia såsom dess förnämsta tillgång. — Vi, och säkert många med oss, tagagdenra beräkning endast för en genialisk paradox, at samma halt som den lika genialiska satsen af samma författare, att statsskuld i och för sig sjelf utgör nationalrikedom — en sats i förbigående så litet originel annat än hos oss, att J. Stuart Mill längt förut trott sig behöfva egna en eller kanske halfannan rad åt påpekandet af dess falskhet. Detgranna ideella fyrverkeriet hade längesedan slockpat, och man kunde hafva trott att äfven I röken haft tid ait skingras, då just i dessa , dagar PEmn samtida?, som tycks bafva utsett I sig sjelf till utredningsman i boet, återigen inlemnade uppgiften om den enda tillgånIgen och vederbörligen besvot den inför allI mänhetens domstol, hvilket skedde förlideti I fredag i en välbekant aftontidnings StockI bolms-artikel. I första häpenheten öfver ett sådant till kännagifvande kunde väl något hvar tänka på att begära urarfvaförmån. Det är en ganska dyr affär att mottaga arfvet af en lysande historia, när det står ensamt på kreditsidan i den ingifna staten, och mången hor förstört sig för vida mindre halsbrytande affärer. Om vår ?samtida? är lika hemmastadd i kokkonsten som nationalekonomien, känner I han säkert en nödfallsrätt som brukar kallas pauvres chevaliers, välsmakande nog för en tin gom, men icke mycket närande för en frisk mage. På en sädan diet ungefär fär det folk lifnära fig, som äfven betraktar sina historiska minnen som sin hufvudsak. liga tillgång. Ett dylikt öde är ingen tom fantasibild, och dikten har mejslat några odödliga typer af folkslag eller slägten, som lefvat ett sådant lif och icke kunnat få dö: här ken det vara nog att nämna Don Quijote och Don Ranudo di Colibrados: Men vill man se racen lifslefvande, så behöfver man endast resa till vissa sydligare länder, der det krälar af prinsar, hertigar och andra storheter med en lysande historia, hvilkas enda synliga egendom är juvelknapparne, hvarmed de sammanfästa sitt tunvnslitna linne. Jag vill icke säga att det poetiska koketteriet, som alltför mycket bedrifvits med den verldsberömda ?Svenska fattigdomen, och som väl icke i något land har sitt motstycke, hållit vår ekonomiska utveckling tillbaka för sekler, men på ett och annat årtionde torde det väl hafva fördröjt 0ss, utan annan skada som det tillfogat oss, genom att uppställa för oss sambällsidealer, väl icke i sig sjelfva falska, men säkerligen icke de som för vår tid böra företrädesvis framhållas, I andra länger, såsom England och Nördamerika, riktas ynglingens första äregirighet på att tidigt bereda sig ekonomisk sjelfständighet, såsom det oundvikliga vilkoret för att kunna bli en nyttig och lycklig menniska, ja såsom den enda möjligheten att kunna vara en riktigt hederlig karl. Hos oss framhållas ej blott af historien utan af den dagliga pressen den redlige Aristides och den fattigelEpaminondas såsom ständigt efterföljansvärda ideal, allt under det förvärfvet misstänkgöres och allmänheten omsorgsfullt uppskrämmes för plutokratiens skräckbild — i ett land, hvars hui!vudstad icke räknar ett tiotal millionärer. Den ärliga fattigdomen är bra, men den ärliga välmågan i vårt tycke, vida bättre och samhällsnyttigare. I gamla verldens samhällen var egendomen kvoappast känd annat än som den starkares förmånsrätt, eller, tydligare sagdt, såsom en produkt af eröfringens; då den deremot i de nya samhällena uteslutande hvilar på förvärfvet, genom : det fredliga arbetet, och äfven der den är seklers arf, såsom hos Englands aristokrati, måste underhållas genom ständigt arbete och omtänksamhet, eller eljest gå förlo ad. I Sverge har man nägra gänger tagit ansatser till nationalrikedom, men såsom i allting annat låtit reaktionen följa på det bäftiga anloppet. Så under sextonhundratalets krig och monopolieväsende, så under frihetstidens strider mellan moisatta hushållsprinciper, så under det andra och slutligen under det femte d cenniet af det innevarande århundradet. Alla dessa ryckningar fram och åter hafva omsatt kapital men ej bildat något, och det er ut fom om endast en stor nöd kunnat ära oss nödvändigheten af kapitalets till. växt och medlen dertill, arbete och försakelse. Nu är emellertid erfarenhetslärdoAs fe CR ee NR Me Fe VIP RR