Aftonbladet – 15 november 1867, sida 2

Några ord om kustförsvar; Kort öfversigt af tillIragelserna under 1813 års fälttåg, efter slaget rid Dennewitz den 6 September till stormningen MM Leipzig den 19 Oktober, jemte dagboksinteckningar under nämnde tid; Riksdagsföriandlingar 1867 rörande försvarsverket; Danska wrmåns nya organisation (korrespondens från Kjöenhavn i Oktober); Officiella underrättelser. — Minnesvård öfver Nils Ignell. I går afektes en minnesvård å Ignells graf på Ka: jarina kyrkogård. Medel dertill hade på enskild väg blifvit subskriberade af ett större aatal vänver till Ignell och till den fria forskningen. Klockan 5 e. m. samlades en stor del af subskribenterna i Katarina skolhus och tågade derifrån till kyrkogården, der en stor menniskomassa samlat sig, men der, det oaktadt, en ögonblicket värdig högtidlig stillvet egde rum. Sedan man bildat krets omkring grafven uppstämde en sör af sångare, hörande till Stockholms frivilliga skarpskyttekår, en grafsång af Talis Qualis till zaelodien ?Integer vitee. Deretter framträdde d:r Sohlman till monumentet och yttrade följande: Odlaren sår uti mörka mullen Ut sitt frö för en kommande skörd ; Deröfver strömma höstens skurar, Deröfver bäddas vintrens snö; Han gör som vi — begrafver sitt hopp; Han tror som vi på sol och vår. Ja, den röst sem talar till oss från den graf, der vi nu äre samlade — den talar väl om lifvets korthet och bräcklighet, men den talar dock framför allt om lifvets oförgänglighet, om det som aldrig kan dö. När vi framkalla för oss minnet af en verkligt ädel man, en man som lefvat för idn, som egnat sitt lif åt sanningen, då vaknar hos oss kraftigare än någonsin medvetandet derom, att det finnes hos oss någonting, som ingen tid och ingen evighet mäktar förstöra, att den ande, som bor uti oss, är en gnista af samma ande, som framkallar nya vårar och som skapar nya verldar. Namnet Nils Ignel återkallar för vårt inre öga den ädla och stärkande anblicken af en fullt medveten och utvecklad personlighet, af en stark ande i ett mycket evagt och bräckligt jordiskt omhölje. Det är icke möjligt att utstaka några gränser för andens styrka, för dess kraft att göra sig gillande, när den, såsom här var fallet, är parad med ett ädelt hjerta, med innerlig själsgodhet. Han helgade sitt lif åt sanningen, utan menniskofruktan. Han såg sig icke ängsligt omkring, huravida -han stod ensam eller om han hade många med sig. Han egnade all sin kraft åt det föresatta målet, att söka sanningen och pröfva hvad sundt och osundt är. Inga misskännanden, inga förödmjukelser och åsidosättanden kunde rubba honom. Han var säker i sin sak. Och den som är säker i hufvudsaken, den gom är riktigt säker på Guds oändliga makt, vishåt och godhet, han är säker i mycket annat, han förlorar sig icke i mörka grubblerier, han har klarhet, han vacklar icke. När vi nu minnas huru han, det svaga röet, stod der en lugn och orubblig kämpe för sanningen, för sin mognade öfvertygelse, för forskningens frihet, huru han icke förtröttades eller föll till föga, allt intill det yttersta, då hans öga slocknade och hans pulsar stannade — skulle vi då väl känna oss böjda att vid detta minne hylla förgängelsens makt, skulle vi väl kunna tro, att en ande som denne, skulle kunna fängslas och bero af en handfull stoft? Nej, iåt de döda begrafva sina döda? —— vi hålla oss till det lefvande. Han lefver ; ban har tagit ett stort steg på den eviga utvecklingens bana och det är utom vår förmåga att kunna i någon mån mäta de ädlare och väldigare krafter, den högre tankeflygt och de djupare insigter, som han nu vunnit. Och han lefver äfven härnere, i hvad han verkat. Hvad han i sin torftiga boning, i stilla genomvakade nätter, vid den ensliga lampans sken utarbetat — det är icke förströdt med vinden, det finnes qvar, det sprider sitt ljus; och det skall icke förgås, det skall utföra sitt värf. Hvad som verkats med ädelt och uppriktigt hjerta i sanningens tjenst, det förgås icke; det apfras blott efter hand från vidhängande jordiskt slagg. Och minnet lefver, det minne, som är mannens rätt, såväl som hans dom. Han skall, äfven af dem, som icke delat hans äsigter, ihågkommas såsom en ädel och rättskaffens man; de som lärt känna och värdera honom persosligen, skola aldrig förgäta det under ett kallt yttre dolda varma, rika och kärlekfulla hjertat. En symbol af detta lefvande minne ha några vänner till Nils Ignell velat resa på hans graf. Genom sin enkelhet och genom korsformen erinrar det om hans enkla, tlärdfria, barnafromma sinne; genom den svenska granit, hvaraf det är hugget, erinrar det om den orubbliga fastheten, den ädla kraften i hans själ. Må i detta ögonblick täckelset falla från den enkla minnesvården. Minnesvärden, som då aftäcktes, består af ett granitkors på en större piedestal af samma stenart och utan annan inskrift än namnet Nils Ignell. Sängkören afsjöng derefter Geijera ?Stilla skuggor breda sig i qvällen?, hvarefter utropades ett ?Frid och välsignelse öfver Nils Ignellis minne?. Grafven och minnesvärden smyckades af flere närvarande med blommor och kransar, hvarefter de församlade åtskildes. Vid en sammankomst sf subskribenter senare på Sftonen beslöts, att det öfverskott, som den redan gjorda teckningen lemnat, och hvad som ytterligare kunde vara tecknadt å ännu ej återkomna listor skulle bilda en fond, som bure Ignaells namn, och som skulle göras fiuktbar på ett sätt, som Vore öfverensstämmarde med hans anda. En somit utsågs för att uppgöra förslag i detta hänseende. — — Vetenskapsoch Vitterhetssamhället i Göeborg hade enskild sammankomst sistlidne månlag, hvarvid bland annat förekom följande: ab ontara man de Ch TMYiniann tillhbännagaf Sig fr.