Aftonbladet – 15 november 1867, sida 2

En kavaljer, som red bredvid vagusdörren, hörde anmärkningen och genmälte: ?Jag fruktar att det der infallet smakar litet af svartsjuka, framkallad af minnet af det förflutaa.? ?Nej?, svarade aktrisen, jag har älrkat Guillaume för högt för att inte önska ait han måtte vara lycklig... Jag har sett fru de Bråvillan, och min qvinliga instinkt inger mig en viss farhåga att han inte blir det.? Grefven lefde endast för Christine. Det är för litet sagdt att han tillbad henne: han sög med hennes ögon, han andades med hecnes läppar; och deuna kärlek fick ökad styrka af en aktning och förtroende utan gräns. ?Jag har lärt känna henne i pröfningens stunder?, sede har, ingen könner hennes värde så som jag.? Denna förblindelse, som inte kan fattas af dem hvilka icke dela den, hade icke tilllåtit honom att märka den förvandling, som hade gjort kapten Berthters apspråkslösa syster till en ar Paris elegantaste damer. on hade genomgått de olika graderna af denna förvandling med välberäknad längsamhet, liksom en ingeniör leder en väg från dalens djup upp till spetecn af ett brant berg medelst omärkliga sluttningar, som fördölja dess verkliga höjd. På samma gång hon gaf efter för det oemotståndliga behof ef yppighet och prakt, som låg i benrnes natur, förstod Christine kousten att låta sin man tro att det var för hans önskningar hon gaf efter. Om hon hade öppnat sin salong, så var det för att man bättre skulle kunna se med hvilken sällhet han omgaf henne; om hon mottog en mängd folk, så var det för att göra sig mera angenäm i hans ögon; om hon visade sig öf