Aftonbladet – 14 november 1867, sida 2

?Du älskar honom således?? frågade han. Christine svarade endast med snyftningar. I detta ögonblick genomströmmades Bråvillans själ af hela den berusande sällhet som det mest rena och upphöjda på jorden förmår skänka. Vördnad, ömhet, hänförelse, sammansmälte till en outsäglig känsla, som iokräktade hela hans varelse med styrkan och våldsamheten hos en stigande flod. Christine räckte honom sin hand, utan att säga ett ord och utan att lemna sin plats vid sin brors knän. Med en helig ed lofvade öfversten sig sjelf att han skulle egna sitt lif åt henne som öfverlemnade sig åt hans heder. Ett ögonblick derefter gick Chistine långsamt upp på sitt rum. Sedan hon vridit omkring nyckeln i låset efter sig, förvandlades plötsligt uttrycket i hennes ansigte. ?Ändtligen !? utbrast hon och förde båda händerna till sin panna. Hennes ansigte glödde, hennes ögon slungade blixtar; ett stolt, triumferande leende blottade hennes bländhvita tandrad. Hon öppnade lådorna i ett skäp och framtog derur tyger och spetsar, dem hon upplyfte med en hånfull blick. Och jag har varit nog löjlig att tycka att jag var klädd då jag bar dessa trasor !? utbrast hon med af rörelse darrande röst. Det förefaller mig som om jag hade smycken... Hvar har jag dem?? Hon rafsade häftigt upp ur åtskilliga skrin ringar, örhängen, ermband, strödde dem omkring sig med en föraktlig åtbörd och utbrast: Och det der kallade jag för smycken! Jag skall dela ut dem bland mina kammarjungfrur. Man skall få se grefvinnan Bråvillans diamanter!? Då detta namn träffade hennes öre, spratt hon till, skyndade bort till en spegel och betraktade sig deruti. Jag, en fattig flicka, begrafven bland bergen, skall bli grefvinna och rik! En titel och förmögenhet! hvilkendera är mera värd? Min dröm sträckte sig aldrig så långt, som till att vinna dem begge! Han älskar mig