Aftonbladet – 14 november 1867, sida 2

hade föregåtts af ett lofvande rykte, framställde sig i dag första gången för vår publik. Den vänliga gotländskan gjorde ett ovanligt gynnsamt intryck genom sin i alla afseenden polerade, mogna och sympatetiska röst, som i en förträfllig skola dessutom erhållit sin utbildning. Här stormar visserligen ingen passion, der det nästan mer är den stillsamma hållning, som höfves för konserten; vi skulle kunna säga: icke en topp rör 8g bland träden?; ren just i denna idylliska form ligger en egen tjusning, åt hvilken vår publik under föredragets gång allt mer och mer hängaf sig, Händels ar:a — ett mycket omfattande tonstycke med af Doppler oöfverträffligt uppsatt flöjtackompagaement — är för öfrigt en kolossal uppgift; sångerskan delar alltifrån början med icke ringa uppoffring sin framgång steg för steg med soloinstrumentet och efsäger sig dermed på sätt och vis all sjelfetändig framgång. Det är ett bevis på, att fröken Enequist icke lägger an på krassa, realistiska resultat, och det länder henne till dubbel heder, att hon med så eminent koloratur så segerrikt afslöt täflingen. Af de särdeles hjertliga svenska folkvisorna hade den andra en rörande naivitet och tillskyndade sångerskan utomordentlig framgång.? TTT