Aftonbladet – 14 november 1867, sida 2

En stapel af servietter föll ur Christines händer ned på mattan. Hon böjde sig häftigt ned för att upptaga dem. Hennes ansigle hade marmorns hvithet. Du tröttar ut dig, min älskling?, sade Alberice. ?Kan inte fru Eståve ordna de der sakerna ?7 Nej, de äro dina, svarade Christine sakta. Hon föll på knä liksom för att bättre kunna uppstapla servietterna på hvarandra. Hernes hjertas dofva slag voro nära att qväfva henne. Under några sekunder betraktade henne kaptenen utan att tala. Afven öfversten såg på henne. Du förstår väl?, återtog slutligen den sjuke, att Christine, huru hushållsaktig hon ock må vara, inte kan draga högsta möjliga vinst af denna usla qvarlefva. Vill du lofva mig att sjelf förvalta denna vålnad af en förmögenhet?? Gerna.? Och att vaka öfver Christine som öfver en syster?? Jag skall göra mer än det: jag skall vaka öfver henne som öfver min hustru.? Christine, som reste sig till hälften, stödde begge händerna mot bordskanten för att icke falla; andedrägten svek henne. Du! du! du skulle gifta dig med henne! du, min vän? utbrast kaptenen. Han fattade Guillaumes hand och kysste den, vansinnig af glädje, med ansigtet badande i tårar. Christine!? återtog han plötsligt. Hvad önskar du, min bror?? frågade hon. Hon vände sig om och nalkades bonom hvit som en marmorbild. Se på Guillaume! Du ser i honom din blifvande make!? O, Gud!? hviskade hon. Hon ville ila bort, men nedföll på sina koän och tryckte ansigtet mot kaptenens hand. Han frigjorde den helt öfverraskad och lade den faderligt på Christines nedböjda hufvud.