Aftonbladet – 13 november 1867, sida 2

nit och verksamhet; ingenting kunde beröm mas, vare sig stort eller smått i det daglig lifvets bestyr, hvartill icke mademoisell Berthier hade gifvit idn eller tagit initia tivet. Den gamla qvinnan liknade dess prester i ett tempel, hvilka sedan de vä odlat och vattnat jorden, qvistat träden, ren sat och skyfflat rabatterna, åt sina afguda offra de frukter de skördat. Christine mot fog desen artigheter med lugn blygsamhet ttrycket i Alberica blick var verklige rörande, så ofte den vändes mot systern Tjugo gåoger om dagen hejdade han henn med handen och bad henne att icke an stränga sig så mycket för hans skull. On morgonen frågade han alltid huru hon mådde liksom om hon hade varit sjuk och har frisk. Stanna ett ögonblick?, sade hen; ?di närvaro gör mig godt.? Då hon lemnade rummet, torkade hor förstulet sine ögon, men icke nog bastig för att inte Guillaume hann att märka det Hvarje dag fann hon ailtid en ledig stunc för att begifva sig till byrs kyrka och de tillbringa några minuter i bön. Hon hade icke omnämnt denna fromma vana för nå gon, men det oaktadt var ingen okunnig derom. Grefsen öfverraskade henne nästar alltid på bort. eller hemvägen, vandrande med snabba steg, nedslagna ögon och häf. tig andedrägt. 5å bastigt hon än dolde un. der sin kappa den bibel hon hade ärft a sin .mor, hade grefven dock känt igen for: men och färgen på densamma. En afton befaon han sig oförmodadt ansigte mot an. sigte med henne vid ingången till en kor ridor. Christine, som ännu hade på sig sin hatt och sina handskar, uppgaf ett lätt skri och ville aflägsna sig; men grefven höll henne mildt qvar vid handen.