Aftonbladet – 12 november 1867, sida 2

Italien. Möjligen kan den äfven hjelpa er att förnya ert möblemang, ifall ni inte bryr er om att resa. Kan jag hoppas att ni skrifver till mig, ifall nägot ledsamt skulle hända er??? Poreellaines ögon tårades. Jag borde afsky er?, sade hon, ?och jag har en vansinuig lust att flyga er om alsen.? ?Ja, gör det... jag skall hjelpa er.? Och i ett språng var hon 1 Guillaumes armar. Jag öfvergifven! Jag Porcellaine!? sade hon, i det hon slog sina armar omkring honom. Det är första gängen som någonting sådant händer. Det mest besynnerliga är att jag ändå inte kan låta bli att hälla af er. Det ligger bestämdt någon magnetism deruti.? Hon tryckte öfverstens hufvud till sitt bröst, och i det hop ömt slog sina armar kring hans hals, fortfor hon i orolig ton: Det måtte väl inte vara en olycka som kallar er bärifrån?? ?Nej, inte en olycka, men kanske en sorg.? Porcellaine lät sina händer falla; hon var mera rörd än hon ville visa. Hon öppnade munnen, men kunde ej få fram ett ord. Tusende frågor svälvade henne på tungan, men bon höll dem tillbaka. Hur är det fatt?? frågade Guillaume. Åh, ingenting... Om jag sade er det, skulle ni ändå inte tro mig... En af de olyckor, som äro egna för oss aktriser, är att ivte kunna säga hvad vi tänka. Helt plötsligt lyfte hon upp fållen på sin klädning och sade: ?Man har mer än en gång sagt ett jag saknar bjerta; nåväl, om min lilla obetydiga nam någon gång skulle kunna vara sr till någon tjenst, skall vi finna, att jag har en smula deraf och det ända ned i dessa läspetsar.? Hon försökte att skratta, men tårarne trängde fram till kanten af hennes ögonolock; derpäå stampade hon otåligt i golfvet och sade: