Aftonbladet – 11 november 1867, sida 2

stine tillade någon gång två eller tre rader i sin brors bref. Den uuge öfversten läste dem med mycken uppmärksambet. Denna fina och vackra stil tilldrog sig hans blickar, hvilka hvilade derpå med mycken belätenhet. Den erinrade honom om de långa utgjutelserna vid de afrikanska bivuakerna, dessa så ofta afbrutna och åter päbörjade berättelser, som ackompagnerade röken från en cigarr, denna varma hänförelse, som den hederlige kaptencn alltid på ett så rörande sätt visade, så ofta talet föll på hans syster. Det måste väl ändå vara någonting med henne?, tänkte han, ty kaptenen är i alla bändelser inte nägot fårhufvud.4 De få rader, som Christine inflickade i sin brors bref, voro affattade i väl valda ordalag, enkla och okonstlade. De röjde en inre rörelse, som endast med en viss olyghet vågade gifva sig luft. En dag erfor Guillaume en känsla af beskriflig glädje. Han hade nyss med ett igonkast slukat två eller tre rader, skrifna i Christiaes hand, nederst i kanten på ett oref från Alberic. ?Ni, som varit så god mot min bror och nig?, skref hon, skall jag då aldrig få se er, min vän ?4 Hennes vän! ja, vid Gud, det är jag rerkligen!? utbrast han med mycken liflig1et. Ett högt skratt afbröt honom i hans grubberier. Det var Porcellaine som trädde in, )medvetet gömde Guillaume i detta ögonlick brefvet i sin ficka och lade detlängre ram i en J:ten särskild låda. Paris strömhvirvel qvarhöll honom emelertid, och han reste icke till Döle. (Forts. följer )