Aftonbladet – 11 november 1867, sida 2

hörde hennes yrke likaväl som vådevillen. Man berömde henne för den eldiga känsla, hvarmed hon lade för en kuplett, och för lifligheten i hennes rörelser uti de improviserade danssteg, som Vestris säkert aldrig hade tänkt sig. Man berättade att Fanny Elsler hade applåderat henne; detta utjorde hennes adelsbref. Namnet Porcelaine, under hvilket hon var känd, men som utan tvifvel icke fanns i hennes dopattest, hade hon, efter somliga kännares påstående, erhållit genom den utomordentliga glansen af hennes hy, hvars mjölklika hvithet erinrade om Såvres-fabrikens ryktbara alster. Andra åter, hvilka den vackra aktrisen måhända hade sårat medelst ett afslag, förklarade att man ej borde söka upphofvet till detta binamn i hennes huds hvithet, utan deremot i hennes hjertas tomhet, emedan allt halkade bort från detta marmorhårda hjerta, likt vattendroppar på en vacker staty af sachsiskt porslin. Grefve de Bråvillan var icke så när gången i sina efterforskningar. Hon bepende honom, och detta var honom nog. sin sida svor Porcellaine vid alla sina gudar, ätt hon skulle för honom uppoffra den vackraste rollen i sin repertoire, och man skulle verkligen vara bra ärelysten för att af en aktris fordra ett större bevis på hängifvenhet. ågra välvilliga personer af det täcka könet, med hvilka Guillaume hade varit tillsammans på de mest lysande balerna under saisonen, förvånade sig öfver att han sålunda lät fängsla sig i en budoir, der den muntra visan herrskade. Måhända hade de, utan att göra alltför mycket väsen, tillåtit att han upplyft dörromhängena till mera aristokratiska tillhåll, der de väntade s hyllning. Men han visade just iöke n dn synnerlig