Aftonbladet – 9 november 1867, sida 2

Till Carl Gustaf Sundberg, festdagen den 1 Nov. 1867 å Kgl. Dramatiska teatern (Med anledning af bans tilländalupna fyrtionde år i sårggudinnornas tjensi.) (Ur N. I. T) Ja, mitt herrskap, om det bara ville hjelpa, mer än annars skulle jag be Apollo om en dosis snille, för att i ett sådant konstnärslag, omhvärfd utaf skönheten, behagen, kunna teckna hjelten här för dagen. Kärleken föryngrar och förskönar. Vare det mitt vackra ingångsspråk., Kärleken med ungdom oss belönar! Hvilken tröst i lifvets kif och tråk, hvilken genomljuflig vishetslära, att vi sköna bli, blott vi bli kära. Sundberg, hjelp mig att min thes försvara! Hvem har älskat oftare än du? Och ändå kan du för rodnad spara både frågaren, dig sjelf, din fru. Hvem har svurit flera trohetseder, hvem har brutit fler — och dock med heder? Om en perla fallit från din tunga för hvar gång du sagt: jag älskar dig !? skulle nu de skönsta perlband gunga i festoner kring din lefnadsstig; om för hvarje suck du blifvit — mager, såge vi dig — i jörklarad dager. Om för hvarje blick du fått och gifvit, om för hvarje ömt galanteri, du för Amors domstol kallad blifvit, tänk, sänt protokoll det skulle bli, hvilket stim af klagande rivaler, hvilken väfnad utaf små skandaler! Tröttnade du ej så der att svärma lik en fjäril ifrån ros till ros? Krympte hjertat ej vid denna värma, flög dess rätta väsen ej sin kos, eller blefvo ej dess kamrar kalla vid att ständigt öppnas så för alla? Första älskare vid första scenen?! Svaret gifs af — dina femti år, dina knäfall, som ej mattat benen, ty en yngling än bland oss du står; och der vintern annars röjt i håren, dina lockar tala blott om våren. Kärleken föryngrar och förskönar. Min predikan är ej längre skämt, ty för den, hvars hjerta inte drönar, utan lefver känslans lif alltjemt, Sväller kärleken, en mogen drufva, Skapad att vårt nyktra lif förljufva. Så, om ock för hundra älskarinnor dagens hjelte spelat öm och varm, m kring scenens alla hulda qvipnor djerft han vågat linda älskarns arm, Ack, det sköna och det ideella endast kunde hans tillbedjan gälla. Ty för konsten brann han, vänligt buren på dess modersarm som gosse ren, för allt skönt, allt sannt uti naturen, spegladt uti bild på duk, i sten eller strålande vid rampens flamma — skilda barn, med samma friska amma. Konstnärskärleken, den himlaburna, gör oss unga än i gråa hår, slätar runorna i pannan skurna, ger oss aning om en evig vår; Så den oss föryngrar och förekönar, då den ej vårt yttre huldt belönar. Men — Carl Gustaf Sundberg ! — du har skördat frukten dubbelt ur Idunas korg; inga själsqval din gestalt ha mördat, konstnärsfröjd du sökt, ej konstnärssorg; bördan af artistens lätta sinne lägger ingen blytyngd på divt minne. Ärlig, som ditt öppna anlet lofvar, redbar, som ditt handslag, vänfast, mild, hör du just till dem, som Gud begåfvar i det ytire med det inres bild. Dock — blott vinna hjertan kan en nolla: du kan konsten, att din vinst behålla. Och i längden gälla dessa dagrar hos en karakter mer än man tror. Glorian bilda de kring konstnärns lagrar; vördas, det är mer än kallas stor, och vi känna nog de bjeltedater, som kring Sundberg samlat hang kamrater. Och vi minnas nog din konstnärscykel, du Pariserpys som ingen ann. Du med din gamin? gaf oss en nyckel, för att öppna låset: Swuwllivan. Städse målade du fröjd och smärta med en pensel doppad i ditt hjerta. Dock, du vän och gunstling hos behagen, frdson visst till någon mäktig fö — åfängt söker du föråldra dragen till en viss ?markis de Chomprose?; gracerna, som dig från vaggan burit, sig mot gubben Sundberg sammansvurit. Sångare! Hur stora än I ären, Söken resonnance i våra bröst! Sjungen som Armand i ?Volontären?, ej med strupens, men med hjertats röst! Viljen I till sfererna oss gunga, Låten oss då höra själar sjunga. Dock — jag ville inte spänna bälte nu med vår värderade ?Llyrik?, blott ge dig en hyllning — dagens hjelte — för din enkla tro uti musik, och det är på dina vänners vägnar som jag nu står här och — blomsterregnar. Måtte, broder, nu på minnesdagen af ditt bröllop — med din konst som brud, hvarje misstro till dig sjelf bli tagen från din själ, och må i jubelljud, ljud, som sätta taket här i våda, dina vänners aktning sig förråda. J VERNON