Aftonbladet – 9 november 1867, sida 2

folk till Corese, der de frivilliga skulle afväpnas. Det af de påfliga med fransmännens understöd företegna anfallet den 3 mellankom likväl och hade den oundvikliga utgång som vi känna. Om den hårdnackade striden har man ännu icke några detaljer, men det uppgifves att en femtedel af Garibaldis styrka blifvit försatt ur stridbart skick. . Af de utländska blad, som ligga framför osg, ha blott få ännu hunnit yttra sig om tilldragelsen, som sålunda gifvit förbällandena i Italien en ny vändning. Bland dem, som hittills uttalat sig härom, ger sig dock mycken tvekan tillkänna i afseende på fråsan, huruvida hvad som bändt skall underlätta en uppgörelse. De igår af telegrafen omförmälda ändelserna i Milano och Pavia vittna nogsamt om den stämning, som Garibaldis nederlag och tilifångatagande fram. kallat i Italien. Och detta var ingalunda oväntadt. Redan de oss i går tillhanda komna tidningarne, hvilkas underrättelser från Italien äro af äldre datum än den sorgliga katastrofen, tala om den öfverallt i landet rådande starka jäsningen, och man kan få en föreställning om stämningen derstädes, då man finner till och med en så varsam tidving, som Independance Belge? af de ingångna underrättelserna föranledas till följande energiska uttalande: Såsom vi redan sagt: hela Italien befinner sig i ett öfverretningstillstånd, som påminner om det, hvari Frankrike befann sig 1792. Likheten är i vissa punkter verkligen öfverraskande, och det är isynnerhet anmärknivgsvärdt att se huru Italiens fiender, oaktadt olikheten i tiden och de förändrade iderna, nu söka bekämpa och nedslå dess nationella sträfvanden, och det med samma vapen som reaktionen använde under förra århundradet för att bekämpa och nedslå det revolutionära Frankrikes liberala sträfvanden. Detta parti, som kallar sig det upprätthållande partiet och som gerna ger sig ut för att uteslutande vara representanten af ordningens och det beståendes -principer i Europa, framställer halfön såsom varande Jöfverlemnad åt enarkien, ett rof för partierÅ nas slitningar, släpad af demagogiska lidelI ser till den hemska afgrund, eom man kalllar republiken. Hura! Italien; sönderslitet af partierna, ) fastän vi se alla skiftningar af den allmävna meningen, alla misshälligheter, alla stridiga Jintressen, allt hat till och med, om såI dant funnits, utjemnas, försvinna inför den Istora tanken på den nationella enheten! lHvar såg msn väl någonsin tingutvå . millioner menniskor förmå bättre sammansmälta till en enda känsla alla sina känslor, till en orygglig vilja alla sina viljeyttringar! Aldrig, helt säkert, ba folkets önskningar uttalat sig bestämdare och aldrig heller har ett större våld blifvit begånget mot folk suveränitetens grundsats — den har i vår Itid blifvit ordningens och det beståendes grundsats par excellence — än det som sträf vade att förhindra den italienska nationen att fullborda sitt enhetsverk. Besynnerliga anarkister och förskräckliga i Or också, dessa garibaldianer. .j Öfver allt hvar de visa sig bli de helsade I med bifallsrop af befolkningarne, i de påfJliga staterna nu, liksom förr på Sicilien felier i Neapel; de skynda att nedlägga sina fJeröfringar inför den erkända regeringens fötter och under konungens af Italien spira, Men, vore de också tusen gånger republikaner, vore detta väl ett tillräckligt skäl Iför att förklara dem i akt, och är då reI publiken en styrelseform utom lagen, utom den nyare folkrätten? Republikaner, det skulle de kunna vara utan brott — det blefve ju, efter allt hvad som skett, blott en affär mellan dynastien Savojen och dem —; de skola blifva det för visso eller blifva det ånyo, om man så önskar, så vida predikningarne om det beståndande vinna gehör hos dem som handhafva folkens öden. Ända tills nu handla de öfverallt i Victor Emanuels namn, emedan de erkänna monarkien såsom en symbol af och en garanti för ordning och bestånd, på det vilkor dock att monarkien är innerligt förenad med nationen och sannt representerar dess vilja och sträfvanden. Men när man lyckats bevisa dem med diplomatiska noter eller med kanoner, att monarkien ej är förenlig med en oafhängig ledning af ärendena, med uppfyllandet af folkets önskningar, att hon uppställer hinder i ställets för samarbete — kan j man väl då undra på, om de vända sig till en annan styrelseform, till republiken, som blefve för dem frihets-symbolen och som ensam inger dem förhoppningen om en framtid, som öfverensstämde med deras sträfvanden, deras rättigheter ?? Hvad som ännu mer invecklar förhållandena äro de motsatta strömmarne i opinionen inom sjelfva Frankrike. Under det nemligen de ultramontana trycka på regeringen och drifva henne in på den olycksaliga väg, der den ringaste tillfällighet kan föranleda uppflammandet af ett europeiskt krig, i hvilket Frankrike skulle i första linien drabba tillsammans med sin mest naturliga bundsförvandt, Italien, nå oss från Paris underrättelser om en högst betänklig jäsning, som framkallats derstädes af förtrytelsen öfver Frankrikes tillgöranden för att iogripa i ett fritt folks sjelfbestämmelserätt... Naturligtvis får man härom ingen föreställning af de franska tidningarne; men alla korrespondenter till tyska och belgiska blad äro ense i sina skildringar i detta afseende. Såsom profstycken meddela vi hår några utdrag ur bref af den 1 och 2 November, offentliggjorda i Wientidningen Neue freie Presse. Der yttras bland annat: ?Det börjar redan bli kusligt här. Den ena Hjobsposten efter den andra från Italien och en betryckt sinnesstämning i de intelligenta kretsarne inom den härvarande befolkningen, alldeles så som händelsen var år 1851. De arbetande klasserna i Paris ha, hittills blifvit föga berörda af de på den italienska halfön förestående händelserna ;1 en dylik utländsk förveckling behöfver allVF Fay FRE PF I-TBSENRINE 16 PNPETVINISNE be PS SAL BIEN FEN SSSLEE