Aftonbladet – 7 november 1867, sida 3

Agnes W. Han vände bort sitt hufvud men jag vet att han såg mig. Hon va vacker, hans kusin, men också jag var vac ker, sade han mången gång.? Den unga qvinnan tryckie hårdt sin hanc mot hjertat och en tår rullade ned på hen nes bleka kind. Hvad skall bli af mig nu när vinterr kommer? Veden är så dyr och jag förtje nar så litet. När fingrarne blifva stelfrusnt går arbetet dessutom icke så fort. Skal Jeg i nödens stund kunna jega de onda fre stelserna från mig? O, hade jag blott er vän, som ville stöda mig då jag vacklar men jag har ingen, ingen i hela verlden!? Den arma öfvergifna lutade pannan moi det kalla fönsterbrädet och gret bittert. Plötsligt spratt hon till, ty det bultade på dörren. En gammal qvisna kom in ock bar ett fång ved i förklädet. Det var söm. merskans granne, en gammal hjelphustru, som sett den vackra sömmerskans Jycklige dagar. Jag har ved med mig till ett par bra. sor åt er?, sade gumman. HSömmerskan torkade sina tårar och såg förvånad på den gamla. Jag vet att löjtnanten icke bryr sig om er längre och jag känner bur svårt det är, ty också jag blef öfvergifven en gång.? ?Men jag kan icke betala veden. Det kunde heller icke jag den tiden, men jag glömmer aldrig den dag då jeg förtviflad såg första snön falla, och derför hjelper jag när jag kan.? Sömmerskan sade ingenting, men hon omfamnade den gamla. ?Med Guds hjelp går allting för resten?, tillade gumman och log så förtröstansfullt att den öfvergifna började känna hur värmen trängde in i bjertat. När första snön föll och lekte ?ta fatt? bland de kala grenarne i lindalln, som 1eder från slottsgrindarne till stora landsvägen, lutade sig godsherren tillbaka i sin fåtölj och mumlade för sig sjelf: ?Nu kan det vara tid att gifva sig i väg till ett millare klimat, Aret har visserligen varit dåligt, men min inspektor är en rask karl och har vetat att taga ut arrendepengarna till sista öret. Och jag behöfver dem väl, ty ute kostar det minsann mer att lefva än i den här eskimåhålan. I morgon roser jag för att slippa undan jämmerlåten, ty hvarenda dag kommer här någon och pästår att han är utan bröd.? Låt mig vara skyldig hälften?, ber den ena. Om ni tar allt skola mina barn svälta ihjäl?, jemrar sig den andra. ?Det der tråkar ut mig. Godsherren ringer på betjenten. I morgon resa vi till Paris, ty dröja vi längre så blifva vi insnöade. Har du förstått mig Jean ?7 Fullkomligt herr baron.? — — — — — När första snön föll på den fattiga arbetarens stuga hördes nägra klagande ljud från dess inre. De hungrande små gråta och begära bröd. Fadren svarar blott med en rosslande suck och pekar mot slottets tornspiror, liksom ville han säga, att der bor han som tog brödet ifrån barnen för att skattevigten skulle hinna till. Men ocksä den obarmhertige skall vägas engång, och med honom de tårar ban utpressat. Det blir en förfärlig öfvervigt att släpa på genom evigheten, — — — — — När första svön föll — ack ja! det var mycket som hände då, många olika tankar som då väcktes till lif; men icke kan jag teckna upp dem alla. Richard. NESPRESSO