Aftonbladet – 7 november 1867, sida 2

nier af på marken hvilande män, här och der brutna af knippor utaf kopplade gevär, aftecknade sig mot bröstvärnets nedersta sluttning; alitemellanåt lopp likasom en skälfva genom dessa massor, bland hvilka ett eller ennat hufvud då oeh då tyst lyfte på sig vid det ringaste buller. KaptenBerthier utpekade med fingret en grupp soldater i långa blå kapotter, hviande bakom ett utspräng. ?Der ser du fyrti sappörer?, sade han till sin vän, hvilka jag i morgon skall föra till storms; Huru många är det inte af dem som aldrig komma tiiivakal? Och huru många af dem är det inte som komma tillbaka! Frid öfver de döda, heder åt de lefvande, ära åt alla!? genmälte Guillaume, Strax efter klockan tre på morgonen gick en sakta skälfning genom alla dessa sittande eller liggande menniskor; deras massa böljade likt ett sädesfält; de reste sig upp och hvarje hand fattade ett vapen; för sista gången tillknäppte man haken i en damaska eller spännet i ett gehäng; några gamla soldater hällde på nytt fängkrut; de skulle inte skjuta mer än ett skott, men detta finge inte klicka. Lederna bildades under tystnad, och officerarne ställde sig ispetsen för sina kompanier, med värjan under armen. De som befunno sig närmast bröstvärnet, sökte att öfver faecinerna upptäcka den öppna breschen uti Constantines flank. Deras blickar mätte afståndet och murens höjd. En strimma af dagsljus silade sig fram vid ho risontens rand, uader ett tungt lager af mörka moln, Man anade den snarsre äp såg den. Kolonperna ställde upp sig i anfallsordning. Öfverste Lamoriciere, som kommenderade den första, tuggade den tjocka svarta mustasch, som täckte hans