Aftonbladet – 6 november 1867, sida 2

thier midt ibland det i löpgrafven samlade manskapet. Slutligen fick han se honom liggande snarare än sittande, och sysselsat med att vid skenet af en lykta skrifva ett bref Pennan flög öfver papperet, ehuru hander skakades al en nervös darrning. Hved tusan går åt dig och hvad i Her rans namn kan förmå dig att skrifva bref i ett ögonblick sådant som detta? Kanske att kärleksguden är wed i fält?4 yttrade majoren i glädtig ton. Kepten ryckte till likt en person som häf. tigt uppväckes af en trumpetsignal. Han slog upp ögonen. Ah, är det du, Bråvillan?4 sade han. Du känner mig och talar ändå om körlek ! Jag skrifver till min syster och tar ögon. blicket som det kommer. Hvem vet välnv om man i morgon lefver eller är död?4 Han stödde sig på armbågen och bytte om ställning. Lyktans flämtande ljus belyste nu helt och bället hons magra och kantiga ensigte. Kapten Berthier ansågs just ieke höra till de muntraste officerarne vid armen: man kom aldrig på honom med att skratta mer än på sin höjd tre eiler fyra gånger om året; men det mer än vanligt sorgsna uttrycket i hans blick frapperade major Guillaume, hvars stora svarta ögon lyste af godhet. Nå, hvad går åt dig? återtog ban, i det han med en vänlig åtbörd lade sin hand på kamratens axel. Jag är ledsen, svarade kaptenen. Och hvarföre? Om detär någonting som jag kan bjelpa dig med, så vet du att jag står till din tjenst.4 Ja, det vet jag; — din börs, din hand och ditt hjeria stå alltid lika öppra för dina vänner.