Aftonbladet – 5 november 1867, sida 3

UTRBINES FRANCKIKE. Bland gamla bref och depescher, som mar nu i anledning af den franska inblandnin gen i Rom dragit fram, är en skrifvelse af Napoleon till Vietor Emanuel af den 12 Juli 1861, då Frankrike erkände det nye konungariket. Deri förekommer följande ställe. ?Italienarne kunna bäst bedöme hvad som är tjenligt för dem, och mig, som är utgången ur ett folkval, anstår det icke att vilja inverka på ett fritt folks beslut. Tidningen Figaro har skickat en af sins medarbetare såsom referent till Toulon. Denne meddelar, att expeditionskåren hittills består af 3 brigader (6 regementen och 1 jägarbataljon), 2 sqvadroner chasseurs, 2 ridande batterier och ett inogeniörkompani, tillsammans 11.500 man, 450 hästar och 12 kanoner. Bataljonerna äro temligen svaga, icke öfver 450 man. Monitören hotar tidniogspresken, ifall den forttar att visa sympati för Garibaldi, samt tillkännager tillika, att Courrier frangais kommer att åtalas för en artikel om interventionen. Författaren till denna artikel, Georges Duchne, söker ådagalägga, att den franska expeditionen till Rom är ett nytt och slående bevis mot det rådande systemet af personlig styrelse. Interventionen är en akt af kejsarens personliga tro likasom Ludvig den heliges korståg, likväl med den skilnaden, att det entusiastiska draget bos denna tidsålder saknas. Dettillkommer icke Courrier francais att påminna kejsaren, att han ailierar sig med sina farligaste fiender samt att den af folkomröstningen valde, äfven om han med sina eftergifter skulle gå till gränsen af det omöjliga, likväl aldrig skall bli legitim i ett partis ögov, som ej erkänner vågon annan investitur än den af Guds nåde. PSåledes medgifver författningen?, heter det till slut, att kejsaren förpligtar sig såsom en simpel korsriddare, ehuru han jemte sig förpligtar Frankrikes finanser och blod — kanske verldens fred. Detta är hufvudsum man af kejsarrikets doktrinärers vishet. Bragt till overksamhet som hon är, kan revolutionen lyckönska sig öfver att se frågorna på detta sätt förenklade. Regeringens intervention i Rom förpligtar henne icke.? ENGLAND. I Edinburg var den 29 Okt. en bankett tillställd till Disraelis ära, hvilken var besökt af omkring 1300 personer. De flesta af dessa voro medlemmar af det konservativa partiet, men likväl såg man der ett stort untal personer, som icke tillhörde detta parti. Disraeli höll ett lysande tal, som räckte i 2!, timmar. I afseende å den utrikes politiken inskränkte sig dock talaren till följande ord: Inom kort kunna händelser inträffa, som kunna ha inflytande på tillståndet i Europa och återverka på Englands ställning. Jag för min del skulle försumma min pligt, om jag icke uttalade min öfvertygelse att det icke ligger i de europeiska stormakternas intresse, utan äfven är deras: afsigt att befrämja freden och befrämja den varaktigt. SYD-TYSKLAND. Som det var att förutse, har nu äfven paierska riksrådskammaren antagit tullförevingsfördraget. Omröstningen utföll med 35 ja mot 15 nej. Som någonting märkligt utt framhålla är, att bland de 15 som röstade mot regeringen äfven befunno sig prinsarne Leopold och Adalbert. Den af baierska kultusministern framlagda ya folkskollagen föreslår inrättandet af ditriktsinspektörer, valda af regeringen bland erfarna ekolmän, utan afseende på om de iro prester eller lekmän. Dessutom påyrsas äfven förhöjning af lärarnes löner. ITALIEN. Regeringen har, för att tillkännagifva och ättfärdiga de itallenska truppernas inryckning på påfvestatens område, låtit i den oficiella tidningen för den 31 Okt. införa en urtikel, som enligt ett telegram till Indep. velge är af följande innehåll: s ?Våra trupper gingo i går öfver den påfiga gränsen. Medvetandet om rationalvärligheten samt pligten att bevara ordningens ch frihetens grundsatser ha strängt manat ill detta beslut. Septemberkonventionen örpligtar i samma grad de båda kontrahe