Aftonbladet – 1 november 1867, sida 2

hon sjelf, som genom deras mors testamente var utsedd till deras förmyndare, erhöljsåsom sådan också en dertill bestämd summa. Det var om hösten efter Fontaines död, som jag var i Petitport och först gjorde Reine Chretiens bekontskap vid sjöstranden, som jag beskref i början af min lilla historia. Det var icke goda tider nu. Det ver mycket sjukt i byn, skörden hade slugit felt och hvar jag gick, hörde jag jämmer och klagan, såg smärta och ndende. Reinr tycktes vara öfverallt, bj. lpande och värdande sina fattigare grannar. Det är omöj ligt att icke tro det s. mliga menniskor hafva en oförklarlig makt, som mäste på gitt sätt vara magnetisk, ait hela och mildra smärtor och lidanden. Reine egde denna underliga makt och var medveten deraf, ehuru bor ej kundce göra sig reda derför; olyckligtvis hade hon tillfälle nog att utöfva der. Feber och hungersnöd voro icke sällsynta gäster i den fattiga fiskarebyn. De kommo nästan lika regelbundet som badtiden med sommar och solsken och sjuklingar. Detta är var ovanligt sevärt för det jilla samhället; der fanns knappt en femilj som icke förlorade nägon af sina medlemmar. Reine sjelf mistade sin farfader, kort innan jag kom till byn. En tid bodde hon för sig sjelf i ett stort, ödsligt hus, på speisen af en kulle. Då jeg först lärde känna henne, tycktes hon föredraga mig framför de flesta andra, dels kanske emedan jag var från Eogland, dels emedan jag råkade vara närmare bekant med några personer som bon satte högtjvärde på, dels kanske ock emedan jag blef alldeles förtrollad och förtjust af henne. Jag var hos benne vägra gånger. En enka, en viss fru Marteau, bodde hos henne med gin lilla dutter, gom vär Retnts Tiskliug.