Aftonbladet – 31 oktober 1867, sida 2

nyckfull om han kunnat se in i det rum, hvars fönster voro upplysta och der stackars lilla Catherine satt på en pall framför den nedbrunna brasan, medan Reine knä böjde bredvid henne oc höll henöes hand ömt sJuten i sin. Reine hade den märkvärdiga gåfvan som somliga menniskor ega, att med sin blotta närvaro tillföra de sör jande tröst och kraft, — det låg frid och styrka i blotta vidrörandet af hennes starka, milta hand och i dea kloka, varma blic ken ur hennes öga. Catherine berätt:de henne i få, brutna ord, huru olyckan till gätt, och telade också om Dicks mod och up offrande vänskap. Reine lyssnade, såg tankfull i elden, medan hennes hjerta slog hårdare hvarje gäng hon hörde Dicks steg utanför — det dröjde länge invan hon åter hörde dem — det stora uret pickade enformigt och visaren skred. 1 Slutligen hördes en röst der nere, som sade: ?Justine, låt icke fröken Chretien gå, utan att jag får träffa henne.? Det är grefvinnan de Tracy?, sade Catberine med ett uttryck af trötthet; ?bhon har varit här hela dagen.? Det ver grefvinnans röst, och grefvinnan sjelf stod i bakhåll i köket, oroligt och med kleppande bjerta väntande på sitt rof, icke utan en viss förskräckelse, stackars gumma, ty hennes egna klor voro icke mycket ekerpa och hennes tänder beto icke mycket hårdt, och vilddjur som hon skulle låtsas vara, bade hon dock egentligen helst sprungit undan för sitt byte. Justine såg attett oväder skulle bryta ut. men det rörde icke henne; hon ryckte blott på axlarna, der hon gick ur det ena rummet i det andra. Hon höll på att flytta allt linneskåpets innehäll ned i märens lilla skrifrum eom nu