Aftonbladet – 30 oktober 1867, sida 2

Catherine! O, hvilken bedröflig verld vi lefva i! Ack huru bittert lifvet är!? snyftade hor, döljande ansigtet i sina händer. Fontaine död! den vänlige mannen, så verksam, så full af godhet och hjertlighet!? Stackars Reine! Var det blott öfver Fontaines död hon sörjde eller runno hennes tårar för alla sorgsna hjertan, all kommande oro, all möjlig skilsmessa? Hon satt der ännu; den gamle mannen hade lagt bort sin pipa och klappade henne på axeln med sin hårda band, samt gjorde sitt bästa för att trösta henne. Beså, seså,? sade han, ?du är ju icke hans enka så att du behböfver sörja så. Tyst! någon kommer. Det är kanske Barbeau.....? z Men äfven Barbeaus förhatliga namn kunde ej lugna Reine så som ljudet af steg på det stenlagda golfvet, och den röst som gladt ropade henne vid namn, och det ljufva tårdränkta ansigtet upplyftades, och de sorgsna ögonen mötte Dicks glada stolta blick. För ett ögonblick glömde Reine allting, alla sina tvifvel, sin svartsjuka, sina fattade beslut — glömde allt utom Dick, som stod framför henne och höll begge hennes händer i sina innan han talade. Du har varit mycket efterlängtad, dyraste Reine. Jag har kommit för att hemta dig. Jag lofvade den stackars lilla enkan att föra dig till henne. Jag visste att jag skulle träffa dig hemma nu...? Hvarföre talade ban till henne? Ack, hvarföre om han ej hade annat än detta att säva? Det varma hjertat tycktes hastigt blifva kallt och bårdt, strålarne bleknade bort i den hjertliga blicken. Hvarföre skulle nan säga Pägot, när hans första ord gällde Catherine? Det var förgäfves att söka ödla rökta, Juga bört dun för