Aftonbladet – 30 oktober 1867, sida 2

den lilla tragedien. Han borde lefva än och nu ligger ban i jorden, medan två gamla män, dubbelt så garala som han nästan, ännu gå i sina träskor.? Underligt nog hade Fonteine på morgonen af sin dödsdag undertecknat sitt testamente, bevittvadt af hr kyrkoherden och hansträdgårdsmästare, rapporterade Barbeau. Det var ännu icke bestämdt kändt, men det troddes ett han lempvat allt hvad han egde åt sin hustru, och gjort henne ensam till förmyndare för sin lilla gosse. Stackars den lilla frun! Det var ett hårdt slag för henne. Man gade att hon ämnade återvända till England. Derpå öfvergick fader Chretien till andra, vigtigare ting. Den hvita hästen var lam i ena foten; den hade sårat sig på en hvass sten — Barbeau tyckte att såret såg svårt ut — det var sannt — kunde någon begripa hvad. som kommit åt grefvinnan deruppe? Hon hade varit vid arrendegården, gjort hundrade frågor, spejat öfverallt, ?Hon fick ej reda på mycket, sade Petitpåre skrattande, ?men akta dig, min flicka; hon såg elak ut; jag såg det ganska tydligt. Barbeau hade också något att säga om saken. De tycka ej om att engelsmannen kommer mycket ofta bit, detär ej svårt att gissa. Icke senare än i morgse, måste jag ge honom afsked kort och godt?, tillade han förnöjdt. ?Sånt der folk kommer och går, och roar sig bara och tror sig vara af betydenhet. Han kunde för öfrigt gerna fått bryta nacken ef sig i sjön, i stället för Fontaine, utan att någon skulle frågat det minsta derefter. Barbeau säger detsamma...? Ack, tyst, tyst, säg ingenting mer?, ropade Reive förtviflad och kastade sig ned på ekbänken vid dörren och började gråta.) Föntäine död! Arma vän, drua, dö :