Aftonbladet – 29 oktober 1867, sida 3

Skämt och Allvar. En vald publik promenerar af och an. solskenet på Norrbro. Kommer nägon, hvars rock är sliten, och som begagnar mössa : stället för hatt, så påskyndar han sina steg för att icke gå i vägen för det fina säll. skapet. Det första, som här stöter en främling, är den skärpa, hvarmed ranvgskilnaden är ut präglad. Högfärden spelar en stor roll öf ver hela jorden, men 1 den svenska hufvudstaden har den ett af sina högqvarter. Der vämjeliga odygden, som i Paris stoltserar lik en påfågel, går här på gator och torg och bröstar sig som en dum kalkon. Se till exempel den unge mannen som vi möta. Han har klämt in lorgnetten i ena ögat och ser ut att förakta hela verlden. En annan ung man går honom förbi. och nickar hjertligt, men han med lorgnetter för blott med en nådig geste handen upp till hatten. För nägra dagar sedan helsade också han hjertligt, men i går blef han ut nämnd: till kammarjunkare, och sedandess kan han blott vara nedlåtande mot sina tordna umgängeskamrater. Der går en medelålders man med skinande anlete, och klädd efter senaste modet. Hatten är fin och blank som om han nyss kommit ur hattnakarens hand, och den präktiga käppen är försedd med guldknapp. Plötsligt sakta: den fine herrn sin gång och ser åt siden u! öfver barrigren. Hvad tror ni han ser efier Ingentiog. Han vänder sig blott för at slippa se den mannen, som här strax fram. för skyndar öfver körbanan. Det är den fine herros fattiga kusin, hvars hatt är blank af ålder. En enkel rock omsluter den fat tige kusinens lemmar och ban liksom smyger sig fram mellan de promenerande. Ingen hör hans steg, ty han är klädd i guttaperchagaloscher, och ingen ser honom, ty alla ögon halka förbi haus obetydliga figur. Dåden fat tige kusinen blef varse sin rike slägting skyn dade han genast öfver till andra trottoiren, ty han inser mer än väl att hans åsyn skall vara plågsam för den fine herrn, som ekulle kompromettera sig hos sina nobla vänner om nan helsade på en så illa klädd person. Betrakta den lilla täcka damen i hvite hatten med fransyska blommor uti. Hon snörper hop sin lilla mun till ett stelt småleende och böjer sitt hutvud helt omärkligt. Relsningen gällde den gamla damen, som för några år sedan varit frökens lärarinna. De kunskaper den unga damen eger äro er frukt af den gamla guvernantens arbeten. men tacksamhet är öfverflödig, ty pappa ha betalt lärdomen med kontanta pengar. De är mycket nog att lärarinnan blir igenkänd af eleven, som nu är gift med en kammar. herre och presenterad på hofvet. Se på henne! Hvad naturen gjort henne vacker. men hvad högfärden gör henne ful! Jag ser spöken på ljusa dagen, säger ni Den vidriga ståndsskilnaden ligger i döds valen och jemnlikheten triumferar öfverallt Det är blott min anmärkningslusta som göj att jag ser ett förvridet leende i en natur lig min och en föraktlig högfärd i en akt ningsvärd känsla af eget värde. Förlåt att jag vägar bestrida er åsigt Öfverallt, hvart man går, ser man högråo dets hydra sträcka fram ett af sin pösande hufvud:n och blicka omkring sig med dummt själlösa ögon. Men nog derom för denn gång. Ni skall snart sjelf få se exempe utoh att vi behöfva söka dem. Låt oss stället sysselsätta oss mod det svenska fol kets älskvärdhetår,