Aftonbladet – 26 oktober 1867, sida 3

-)iekttagelser härflyta snarare ur omedelbar rlintryck, som tillfället gaf dem, än de är ) I något resultat af reflekteradt aktgifvende på -rägot aisgtligt framlockande, der så behö ildes, ef den skildrades individualitet oc innersta tankar. Och just detnaiva i denn uppfattning gör henne oftast tillförlitlig oc Jsanr, äfven om den beundran, hvarom re censenten i Magasin f. d. Lit-rat.r des Aus llandes ordar och som verkligen föreficnes någon gång skulle låta för starkt ljus, spar likt en gloria, falla öfver en eller arna Jälskad bild. Förvämligast gäller väl dett om Amelia von Helvig och om Schelling för hvilka A. hyste en odelad hängifvenhet hvilken ej led minsta afbräck fastän dei förra, under bestämda löften om penning NN först 1 ckade honom till en utflyg ull Neapel och sedan så godt som lemnad honom 1 sticket, och den senare å sin sid: ika klent infriade sina löften att genon identitets filosofiens sublimat, den ?positivs filosofien? lösa tänkandets gåtor. A. förble sina idealer trogen: sin Amalia och sin Schel ling satte han alltid lika högt. Om A:s: öfrigt säkra instiokt och klara uppfattning vittnar fördelaktigt hans skildring af Tiecks personlighet och de reflexioner han om ho nom uttalar med anledning af dottrens, Dorothea Tiecks, föresate att bli nunnu. Ai romantikens svenske banrförare kunde man väntat sig en tendensarted framställning af romantikens furste. Deraf finns ej ett spår: bilden är fullkomligt trogen. A:s bedömande af dävarande kronprinsen Ludvig af Baiern — sedermera kung och Lola Montez dyrsare — finner den ofvennämnde tyske kritikern beundransvärdt riktigt och rättvist?. Med några få träffande drag tecknar ban Rickerts kraftgestalt lifslefvande. Men det skulle föra oss all:för längt att man för man gezomgå den betydliga rad sfutmärktheter på konstens, vetenskapens och handlingens olikartade områden, som i des a anteckningar framföres. Som en flyktig antydning kan det vara nog att, bland andra, nämna namnen Thorvaldsen, Cornelius, Rauch, Overbeck, Beethoven, Grillparzer, Hoffman, Jean Paul, Hegel, Schleiermacher, Steffens, F. von Baader, Jecobi, Bunsen, Thiersch, Böckh, Fr. Schlegel — också en romansiker, för hvilken A. viser föga partiskhet. — general Gneiseprau — Bliickers ärorike medtäflare och, eget nog för en gammel krigsman, A:s varme gynnare — Fr, Horn, Ludv. Devrient, Mezzofanti m. fl. En anmälare sf den tyska öfversättningen i Literarisches Centrelblatt?, som eljest linner Atterboms reflexioner pikanta, beskyller dem för ?att icke hålla sig alldeles fria rån sqvaller (klatsch) ech sinnlig kittling (Liästervheit). Om också det förra i någon mån vore förhållandet, så borde den stränge herrn dock besinna att en dylik bismak vidlåder alla medgelanden af dylik, helt och hållet privat natur — at A:s bref ursprungligen icke voro bestämda för offenilizgörelse vet han sjelf mycket riktigt att o mäla, — och dessutom bort lära sig inse att just dessa klandrade, mer su jektiva yttringar för efterverlden — då de ej me:a väcka personlig förargelse — ofiast lemna : bättre inblick i både skildrarens och den skildra des rätta karakter, än aila qvasi-förtroliga utgjutelser, fom nedskrifvas v ed biafsigt att så snart sig göra låt.r kastas i tryckpressen, för att sedan gå ut i verlden och förkunna fin upphofsmens vidsträckta lärdom, rena smek, djupa uppfattning och vällofliga opartiskhet, sävida de nemligen icke vittna om just raka motsatsen. Anmärkniogen mot justen för sinneskittling är på det hela ta3et lika obefogad. Förmodligen gäller hon I första rummet A:s resa från Pasewalk tili Preuslau i sällskap med den sjottonåriga lickan med de stora, dunkelblåa, varma bgonen under långa, skuggande ögonlock? te. Något i den vägen ha kanske de flea af oss upplefvat, fast icke alla redozöra r sina känslors gåvg med den barnsliga ippriktighet och omsiändlighet som A. — Vidare uppträdet med den visheistörstande Appellations Gerichts-rådinnan? i Dresden, vilket, i sig sjelft ganska taiande vittnesrd om den sedliga förskämningen i detta ilosofersnde och estetiserande tidskifte, just emner A. tillfälle att uttola sitt ogillande af den nya romantikens lösliga upptattning f äktenskapets betydelse och pligter, en ;vaghet, som, efter hvad vi vete, svårast trafiade sig sjelf just på den skönhetsdyrsande skolans egaa målsmän. Om han för Mfrigt en eller annan gång kommer att vidra dessa förtretliga ämnen?, så sker det pestämdt utan afsigt att dermed väcka ?Lä ternheit?. Recensentea i Megazin f. d. sit. d. Auslandes? berömmer eljest dessa inteckniogar för den trohet, med hvilken lätidens tyska förhållanden deri äro afspegade. De träda här i degep, säger han, med en objektiv sanning, hvartill vi ej inna maken hos någon, i dem indragen, amtida. Lägger man härtill de träffande eflexioner, som uttalas öfver b.ldningens nest betydande frägor, öfver konst och! onstverk, de här och der inströdda poeti-. Ka skildringerne af folklif och natur, sål ör det ej förundia 033 om tysken kallar. fversät.ningen en verkligt värdefull tillkning? gf sitt lands litteratur, och det skulle I; cke så litet glädja oss, om man äfven bär landet omsider lärt sig för egen räkning nse detsamma. — Ett arbete af mycket iniresse, som vi onu ei kunna mera än blott omnämna, då