Aftonbladet – 25 oktober 1867, sida 2

Grefve Jeam och Dick hade kommit ned till stranden just då båtarne blifvit uppdragna på land i skydd för stormen; man väntade nu blott på att hjelpa bröderna Lefebre i land. Deras båt — La belle Marion — hade just blifvit synlig genom dimman, Den försökte komma omkring en liten udde, som sköt ut i sjön ett stycke bortom Fontaines hus, och som, i förening med klipporna på andra sidan bildade en liten, men säker hamn för fiskarbätarne. Byn hade fått sitt namn af denna naturliga hamn. Men rundt omkring udden voro underrattensklippor, öfver hvilka vågorna alltid fräste och skummade. Men i afton häfde sig skyhöga vågor utefter hela hafsytan. Ännu syntes en svag Jjusning i vester, der de mörka vågorna tumlade och molnen sletos och rullade bakom dimman. Så snart båten försökte komma förbi udden som den måste passera för att nå land, drefs den åter och åter tillbaka af den tjutande stor men och den häftiga strömmen; en cång kom en skyhög våg rullande fjerran ifrån, samlande krafter alltsom den närmade sig, och tycktes slutligen helt och bället sluxa den stackars lilla båten. Qvinnorna på stranden uppgåfvo ett rop af fasa, men vågen sänkte sig åter och de tre sjömännen syntes ännu kämpande med hafvet om sitt lif. Några af männen på stranden skyndade till den lilla udden, hvarom vi förut talat. Der var blott rum för två eller tre att stå. Dick och Fontaine voro bland dem, Fontaine var mycket upprörd; han ropade åt männen på ejön och beledsagade sina ord med häfti.a åtbörder; stormen dränkte deras ord i sitt tjut — den hade nu nått sin höjd. Vågorna störtade mot stranden och skummet slog högt öfver märens lilla trädgård. Blåstens tjutande lät