Aftonbladet – 25 oktober 1867, sida 2

ban väntat, kände han sig kastad mot np gon flytande kropp, som han grep fatt uti; vågorna slogo ibop öfver hans hufvud och derpå började de draga repet inåt land. Han visste knappt hvad det var han fattat uti; hans sinnen tycktes svika honor; bäfvande och förskräckt sträfvade han igenom dödens dal. Då han åter fick sansningen, jåg han på stranden, någon hällde bränvin i hans men och någon annan gned hans händer. Richard reste sig upp och såg sig förvirrad omkring. De hade burit honom länsvt från stranden, till ett ställe der de voro bättre skyddade för stormen; hafvet brussde ännu vildt men blästens häftighet hade aftagit. Då han såg upp, varseblef han nögra män som mellan sig buro bort en till utseendet liflös menniskogestalt. E:t barn som gret och klagade och en qvinna med fladdrande kläder följde på kort afstånd. ?Gud vare lof?, sade grefvinnan och slog sina armar om Dicks hals, medan Jean nickade belåtet och satte korken i bränvinsflaskan. ?Du måste föra honom hem i vagnen, mamma?, sade han; och nu skall jag gå och se huru det står till med min stackars Foataine.? Hurn det gick med honom! Han låg all deles stilia på sin bädd och Toto stod bredvid och höll hans band och snyftade högt; le gamla Meårards kommo och gingo, bleka och förskräckta med läkemedel som ej mera behöfdes, ty han var fri från ailt lidande ou. Han hade 4 vattnet blifvit döfvad ef ett förskräckligt bärdt slag. Det var icke Jen lefvande Fontaine som Dick räddat; nan hade af stormen blifvit kastad mot en indervattensklippa eller emot tunnan som: