Aftonbladet – 24 oktober 1867, sida 2

STOCKHOLM den 24 Okt. 4 Revue des deux mondes yttrar i sitt häfte ör den 15 Okt. följande i afseende på den talienska frågan: Huru förhåller det sig med förbindelserna nellan italienska regeringen och Garibaldi? Trots sina oregelbundna förehafvanden och itt excentriska språk är han en man, som i ig personifierat den italienska enheten och träfvandet efter Rom till hufvudstad. Han oredikar under några dagar korståg mot den rerldsliga makten, och alla menniskor, till och med hans mest radikala vänner, anse hans örsök för tidigt. Sinnena äro så föga vana vid en tillämpad reflexion, de ha så svårt utt göra sig reda för vissa sitnationers bräckighet och makten hos ett ihärdigt initiativ, att de, som i Frankrike, England och Tyskland mest skänkt Garibaldi sitt bifall, föreställde sig att han gaf sig i strid med det omöjliga. Franska regeringen, sade man, skickade de strängaste varningar till den italienska regeringen: man försäkrade, att vi hade en division: färdig att inskeppa till Civita Vecchia, samt att vår eskader på Medelhafvet på de Hyeriska öarnes redd afvaktade ögonblicket att föra den dit. Hr Ratazzi låter arrestera Garibaldi. Generalen töres tillbaka till Caprera. Hen vill återvända till fastlandet; man hindrar honom derifrån. Nåväl! den garibaldiska tanken har framgång till och med genom de hinder, man sätter emot den. Den personliga vanmakt, hvari man försätter Garibaldi, kan påskynda den verldsliga maktens fall. Såsom det hade varit lätt att förutse, väckte och förökade Garibaldis arrestering rörelsen i stället för att förhindra den. De itelienska frivilligas skärmytslingar med de påfliga trupperna, som utgöras af värfvade utländningar, kunna icke försiggå och förnyas utan att den allmänna meningen blir upprörd. Alla hjertan i Italien dragas till garibaldianerna. Skall man låta en så svår situation fortfara, i hvilken allt lemnas åt slumpen och som skulle kunna medföra olycksdigra händelser, om man lemnade den utan ledning och kontroll? Man upptäcker genast, att ett mäktigt ordningens och säs kerhetens intresse fordrar en organiserad styrkas mellankomst mellan de frivillige, insurgenterna och den päfliga makten. Man ser också, att om man icke vill sätta allt på spel mellan Frankrike och Italien, får den mellankommande styrkan icke vara fransk. Den franska politiken, som för några månader sedan tycktes vilja fordra ett bokstafligt utförande af konventionen af den 15 Sept., insåg snart, att klokheten bjuder henne att icke längre utöfva någon intervention i Italien ochi Rom. Man begriper, att om Italien skall bli stadgadt, och man icke vill utsätta Rom för att bli medelpunkten för en republikansk rörelse på halfön, är tiden inne att låta den romerska frågan få sitt naturliga slut, Må således den italienska regeringen få i uppdrag att återstälia ordningen i de romerska staterna och skydda den katolska kyrkans chef mot farorna af en revolutionär insurrektion. Man har sällan på så kort tid sett en dylik omkastning i iderna och händelserna. Man ser också hvad det blifvit af fördragen i våra tider: simpla och korta tillfälliga hjelpmedel, tunna masker, bakom hvilka lojheten, rädslan och själssvagheten dölja sig ett ögonblick ; de tillförsäkra ej längre intressena några fasta och varaktiga garantier för tryggheten. Ett stort ordningens och lyckans element är beröfvadt det samtida Europa genom dessa oskickliga hoplappningar, som oupphörligt måste göras om igen.?