Aftonbladet – 23 oktober 1867, sida 3

(Insändt.) Något litet om Iinteokningar. Såväl inom den senaste riksdagen som utom densamma har mycket ordats om svårigheten att få äfven de bästa inteckningar i fomtigheter på landet och i städerna belånade, om det förtryck bankerna i detta hänseende utöfva, huru de, till fastighetsegates förfång, draga till sig landets penningar m. m. Förhållandet är obestridligt, m n anledningarne härtill hafva, såsom det förekoremer oss, blifvit, i allmänhet, särdeles bakvändt och lidelsefullt uppfattade. Låtona oss betrakta saken sine ira et studio. Till en början är det mycket fåkunnigt att påstå det bankerna — de enskilda bolagen förstås — draga till sig? penningarne. Huru göra de detta? Skicka de omkring agenter som locka och tubba till insättningar? Erbjuda de högre ränta och fördetaktigare uppsägningsvilkor än fastighelsegaren? Tvärtom. När denne bjuder ut sitt prima? papper på alla håll och ändoek ofta förgäfves, sitta bankstyrel:erna helt beskedligt stilla och vänta på att blifva uppsökta, ja, en och annan prejar till och med, på omvägar, sina låntagare icke så obetydligt och ändå strömma penningar in i deras kassor, under det prima?-papperets innehafvare står tomhändt på kontanter. Orsakerna härtill kunna vara flera, vi evkänna det, men en af de vigtigaste, en af de minst beaktade, är den brist på fullständig säkerhet äfven den bäste inteckniog, med vår nuvarande lagstiftning, erbjuder. Huru! Ett Pprima?-papper icke erbjuda full säkerhet? Jo bevars, på sätt och vis; det skyddar mot eventuel förlust, men icke mot temporär, och deri ligger just knuten, Det är derföre som den enskilde, då en bank, till hvilken han hyser förtroende, står honom öppen, icke lånar den enskilde, fast denne erbjuder bättre vilkor; det är derföre bankerna icke kunna låna den enskilde, ty de få icke göra det, om deras styrelser vilja undvika revisorers anmärkningar! Detta torde — visst icke för alla, men för en och annan — fordra att en smula förtydligas. åra lagstiftare hafya, med hänsigt till inteckningssökerhet, visat sig eärdeles väl. villiga mot — låntagaren. L ngifvarens rätt har deremot bhfvit mycket ofullkomi!igt tillgodosedd och uppmärksamheten synes härvid uteslutande varit riktad på att skydda honom met eventuel förlust ; höns temporära förlvst har ingen tänkt på; men denna är, så pargdoxi det kan låta, ofta nog vigtigare