Aftonbladet – 23 oktober 1867, sida 3

ee ee 00 är att vintrarne äro långa, att frost inträffa ofta nog redan i början af Augusti och at sommarvärmen först sent inträder. Men : andra sidan måste man erkänna, att växt tiden möjligen är till och med längre hä än i Sverges sydligaste provinser. Man bö nemligen ihågkomma, att solen sprider sit lifgifvande kraft åt växterna nästan hel dygnet om här i norden, då deremot i södri Sverge både luften och jorden, sjelfva hög sommaren, under 5 å 6 timmars långa nät ter afkylas, hvarigenom växtlifvet, i bris af värme och ljus, hämmas om icke alldeles afstannar. Under nordens ljusa och varm: sommarhimmel fortfar deremot växtligheter utan rast och ro från groningen ända till frö mognaden. Nordens klara, höga, ljusa och rena atmosfer inverkar högst fördelaktig bäde på det animaliska och vegetabiliska lif vet, så att blommornas färger häruppe ärc renare, klarare och mera lysande, än i södre orterna, samt rotfrukter och växtfrön min. Idre utsatta för sjukdomar och missbildninIgar än der. Också har den åsigten alltmer J vunnit stadga häruppe, att de kulturalster, Isom briögas till mognad i det öfriga Sverge, Ikunna med ytterst få undantag komma att trifvas äfven i Norrbotten. Då man från gemla tider otvifvelaktigt med rädd hand och med hjertat uppfyldt af farhägor för Jutgängen utsådde sitt korn, var man långt ifrån att ana, att en senare tid förtröstansfullt afvaktade skördarpe af långt ädlare sädesslag. Och likväl hafva senare tider satt möjligheten deraf utom allt tvifvel. På olika ställen i länet hafva flerfaldiga försök blifvit gjorda med rågodling, och man har kommit till det resultat, att råg har stort företräde framför korn. Det förra sädesslaget har under vanliga år gifvit minst 10:de och 12:te ända till 20:de kornet, hvaremot det senare sällan — men icke utan flera och lysande undantag — lemnat öfver 6:te och 7:de. Dessutom har rägutsädet visat sig ega företräde deruti, att det bättre härdar mot en ogynnsam temperatur. Vid Kengis bruk, 10 mil norr om polcirkeln, har odlats råg om 14 lispunds vigt. Ehuru ännu fördom råder hos allmogen mot rågodling, torde dock med säkerhet kunna antagas, att rägen inom en icke aflägsen framtid skall uppsvinga sig. till en lycklig medtäflare af kornet inom detta län. Förhoppningarne om kulturväxternas utsträckning äro likväl icke inskränkta inom detta område. På några ställen har man börjat experimentera med odling af hvete, och dessa försök ha varit särdeles uppmuntrande. Så har t. ex. på Nederlule komministersboställe efter 2 kappars utsäde skördats 2 tunnor kubbhvete och, efter lika utsäde, 2 tunnor värhvete. Den jord, som frambragt dessa vackra skördar, har icke varit ovanligt god. Liknande resultat har erhällits i Öfverlule. Man bör dock icke fördölja, att dessa försök lyckats ett par år, men misslyckats det tredje genom inträffad frost. Huru högt upp i norden odling af korn — det enda sädesslag som der är försökt — kan med framgång försiggå, må anföras, att i Enontekis lappmark, 20 mil norr om polcirkeln, erhållits 7:de kornets äring. I Widmarks embetsberättelse anföres, att vid hans resa uppför Kalix ådal i början af Juli månad sädesväxten var mera försigkommen, ju högre upp ban kom, och att i Tärändö by, 10 mil norr om polcirkeln, alla kornåkrar redan den 6 i samma månad voro axgångna, när intet ax syntes i det nedra landet. Vid återresan ned efter Torneå elf den 10 till den 13 Juli voro många af de i elfven liggande bördiga ängsholmarne af fjellfloden öfversköljda, men fyra veckor senare afbergades här en rik grässkörd, sådan den å få andra ställen är till finnande, ty de växtämnen, som flodvattnet årligen medtör och afsätter, befordra här en fädan bördighet, att gräset å flera ställen uppnår en höjd af 3 alnar. Detta må vara anfördt som bevis, att klimatet icke lägger hinder i vägen för spanmålsproduktion i länet. Under perioden 1851—1855 gåfvo fyra år medelmåättiga skördar, då importen till länet af spannmål likväl icke ansetts öfverstiga exporten till Westerbotten. Denna senare provins har många år frän Norrbotten hemtat icke oansenliga förråder spanmål, och af alla sakkunniga erhåller man deu upplysningen, att Norrbottens jordmån och odlingslägenheter ojemförligt öfvergå den andra provinsens. Också heter det ännu i länsstyrelsens femärsberättelse för perioden 1855—60, att i bästa Är införseln föga öfverstigit hvad som till angränsande län blifvit försäldt. Att med en sådan erfarenhet öfvergifva tanken på spanmålsodling i Norrbotten, eller tillstyrka allmogen något sådant, vore föga välbetänkt. Det är dock ingalunda vår mening, att Norrbotten bör sträfva till att blifva en bufvudsakligen spanmälsproducerande provins, och vi skola i följande bref yttra oss såväl härom som om den invändning, hvilken mer än en säkerligen under nu rådande beklagliga förhållanden anser sig befogad att göra, nemligen huru de tidt och ofta iterkommande nattfrosterna, hvilka förhärja de mest lofvande åkerfält, må kunna förlikas med det rådet, att Norrbotten bör fortfarande odla spanmäål, åtminstone till egetl. behof. DANMARE.