Aftonbladet – 21 oktober 1867, sida 3

Jef försäljningen af årets spanmålsskörd, uta Jäfven af en mängd smärre inkomster, sam Jgenom eget hemarbete besparade kontant utgifter. Huru vill man att den, som ha en snart förfallande skuld af 5000 rdr at tänka på, skall kunna taga vara på 5 rdr? yttrade till oss en insigtsfull jordegare, oci jhan hade rätt. Jordbrukaren måste, om ha med framgång skall kunna egna sig åt sit yrke, vara fri från lånevigilans. Men denn: befrielse kan icke vinnas, hvarken genon inrättande af lotteri på fast egendom elle under andra förevändningar begärdt under stöd, utan kan endast uppnås genom ihär digt arbete. Det är väl möjligt att ick ens detta kan förmå draga alla ur en be kymmersam ställning, men det är åtminsto ve att hoppas, att hvad semtiden bevittna må leda derhän, att man afstår från före ställningssättet att allt bör kunna uträtta med lånta kapitaler. Om de som nu köp: fast egendom, dervid rådfråga sina tillgån gar bättre än tillförne varit vanligt, inträ der ett tryggare förhållande, och svenskt jordbruket, i händerna på många små, mer mindre ekuldbelastade jordbrukare, sköl komma att lemna vida bättre resultater, är om man äflas tillegna sig stora jordvidde hårdt intecknade. Den öfvergångsformation vårt ekonomiska lif synes hafva att genomgå, är en hård och måhända lång pröfniog, men bör efter all sannolikhet leda till bättre ordnade förhållanden och ekonomiskt välstånd. Det ären egendomlighet, att vid en tidpunkt, då man känner brist på kapitel och brist på företagsamhet, man uvpphäfver väldiga härskri mot kapitalegare?, verkliga och förmenta och emot vinstbegäret?. Oss för er det som ora det skulle vera en lycka, om vi hade en större tillgång på pennaingkapitel, så attt. ex. de hypotekslånesökande, som fått åtnöjas med afväntningsoref, kunde erhålla sina sökta lån uten ökad utländsk skuldsättning. Men det är omöjligt att få ökade tillgängliga kapitaler, utan ati få större eller flera kapitalister och det vill man ju icke ha, tv det betraktas ju såsom en riksolycka. Äfven vi bysa ganska ringa förkörlek för hopandet äf stora rikedomar på få händer, men vi hafva tillräcklig sakkännedom för att veta, att man i detta afseen. de alldeles ingenting: har att befara. Såsom ett bland många bevis härpå må anföras att i rikets största stad icke finnes mer än ätia personer bland 130,000 innevånare, som ega en million riksdaler hvardera eller deröfver. Detta är enerare ömkligt än innebärande vådor för samhället. Bristen på förläggare är lika påtaglig som kännbar, men hufvudfrågan är icke samlandet af rixedomar, utan helt enkelt att på en naturig och möjlig väg motverka fattigdomen, lerigenom att man uppmanar folk till större betänksamhet vid skuldförbindelsers iklädanie, särdeles då dessa icke afse affärer eller också ådragas för affärer nton beräkning på vinst. Men klandrar vinstbegäret? och det ir fullkomligt öfverensstämmande med den ;hevslereska ejelfförsekande svenska karakeren som fordom åstadkom underverk, men om nu genom dåliga tidningars bearbetning ynes löpa fara att nedsjunka till ett afundamt småsinne, som hvarken är i stånd till lågra egna ansträngningar, ej heller fördraser andras verksamhet i händelse denna rönes med någon framgång. Vi som alrig bycklat, finna uti den aftagande färeagsamheten ett ganska stort samhällsondt, ch då vi icke begära att någon skall öda id och krafter för lönlös möda, så se vi ned nöje att vinst, d. v. s. öfverskott uppommer. Långt ifrån således att hysa nåon farhäga för ett öfverhand:sgande vinstegär?, skulle vi anse lyckligt om deana e:ättigade drifkraft kunde leda till en ökad öretagsamhet,