Aftonbladet – 21 oktober 1867, sida 3

de ; teksföreningarnes Jjöften om lån?, hvilxe ot. j kostat mången lättrogen hans ekonomiskt na j välfärd. Detta allt är mer än nog för at or. rubba säkrare ekonomiska grundvalar än it. dem, vi ärft från vära förfäder. roj Från Gustaf III:s skimrande tidehvarf, y. daterar sig det ymniga bränvinssupandet. Ilotterispelet, och riksbankens utlåniog moi borgen. Tillförene hade visserligen denna rt institution lemnat lån mot realsäkerheter och rg I tyllnadsborgen för den brist, som uppkom sh I ma kunde, sedan pantförskrifna hypoteket un I blifvit försåldt och visat sig icke hafva räckt a till; men för nittio år sedan infördes det oe. J utmärkta lånesätt, som ännu i dag begaga ) nas i den allmänna diskonten. Dessa trenne e. I påfund, bränvinssupandet, lotterispelet och n ) borgensbelåningen, hafva verkat som lika f. många kräftsår i samhällskroppen. Dertill st) kom snart att riksbanken instälide sina betelningar, och att diskonterna så fördjupat sg f. )i borgens-utlåning, att de nödgades göra e) bankrutt. Alla ropade på lån, och bereda villigheten att gå de lånesökandes önsknindalgar till mötes har alltid varit ganska ti stor. Ingen tänkte på att bereda nägra (synnerliga lättnader för att understödja kapitalbildningen. Svårigheten, att sedan man upphört att om arbete förvärfva ?Ipenningkapital erhålla någon ränta derå 2 I var så stor, att ganska ofta stora summor I förvarades ofruktbara och man tog deraf Jallt efter behof. En trovärdig äldre man I berättade oss för många år sedan, huruledes en handlande, som lyckligen afslutat I sina affärer och slagit sig till ro, uti sin I källare iolade 10,000 specieriksdalrar för jatt med säkerhet betrygga sin utkomst till sin död. Han tog af detta ofruktbara kapital i mån af behof litet i sänder, och ehuru mannen blef ganska gammal, befanns ännu Tvid hans död uti källaren några hundra I specieriksdalrer. — Allmänheten, som fick kännedom om förhållandet, gjorde då dervid ingen annan reflexion än den: att I det är ändå bra godt att ha silfver?. Men Tvi behöfva knappt för våra läsare påpeka, Jatt mannen bokstafligen åt upp sitt eget arbete; attt han förtärde kapitalet, då han Ibordt lefva af räntan och lemna kapitalet till efterkommande, Detta exempel kan sannolikt antagas vara betecknande för de ekonomiska begreppens ståndpunkt på den tiden. Om man i ett fall ekrinlagt eilfver och i andra fall banksedlar, dä verkar det på enahanda sätt, i fall man: antager banksedlarne fortfarande inlösbara med gilfver. Men tillstötte någon Prealisation? eller tvångs ackord för riksbankens fordringsegare, då förlorade banksedlarne i värde. Hur skulle någon välmåga kunna uppkomma, då man både saknade fast myntfos och tillfällen, att utan risker fruktbargöra sina besparingar. I början på 1820 talet ivrättades sparbankerna och detta var första steget på rätta vägen till att understödja kapitalbildningen. År 1834 erhöllo vi en fast myntfot, hvarigenom det blef tacksammare att taga vara på förvårfyndt penningkapital, ty utan en fast myntfot, vet man i sjelfva verket ej hvad egande fordringar kunva komma att vid förfallotiderna blifva värda. Enskilda bankerna började visserligen med 1830-talet; men egnade sig först från 1856 åt en ordpad uppläningsrörelse. Riksbanken följde efter. Och sedermera hafva hypoteksbanken och riksgäldskontoret, ätskilliga städer och större korporationer utsläppt ej obetydliga qvantiteter räntebärande obligationer uti svenskt mynt, så att numera äro alla nödiga lättnader beredda åt den idoge och sparsamme ett finna trygg placering för sina små eller stora öfverskotter. Men bärmed är icke allting välbestäldt. Från äldre tider ärfdes en vida större benägenhet ati låoa än att samla. Man tog för gifvet, att man borde låna och man ansåg skuld visserligen såsom ett ondt men säsom någonting, hvilket man sällan hört någon kunna undvika. Man lånade till sin uppfostran och till sitt underhåll under den första halfvonu af sitt lif, räknadt från uppfo strana fullbordande, och man använde ilr lyckligaste fall den andra och sieta hälften s till att afbetala, hvad man under den första q föriärt. På detia sätt fick staten skuldsatta embetsmnnnakörer, och man kan lätt tänka ln sig, med hvilken ifver personer skulle kunna jd egna sig åt tjensteåliggandens uppfyllande, l. då oundgänglig penvingvigilans ofta e as ft sinnesro och upptog tid. Ber5svenhelen altle lefoa på lån gick i jemn redd med täflan att !1 e u t n f mr RK OO mot höga nominell, pyser utborga alla de artiklar, 20M aflböra både behof och öfrerflöd. Af dessa förhållantlen kunde omöjligen något ekonomiskt välstånd uppkomma, fasthellre som fåfängan ofta förledde den ringare aflönsde att ådraga sig lika stora ut-ls gifter som den, hvilken egde större inkom-t ster. Ea dag för ej längesedan, besökte vild en aktad embetsman, som redan passerat I g femsiosalet och närmare tretiio år varit il( staters tjenst, Alsid fryntlig befanns hanls för tillfallet ovanligt glad, Vi sporde om anledningen och erkhöllo följande pvar: Jo,b i dag har jag baft den ontsägliga tillfreds-)k ställelsen att uppbränna den siste represend ianten af mina ungkarlsskulder och blifva la skuldfti.? Vi delade uppriktigt bans glädje, b men kunde ej afvisa den tanken: när skall s denne mån hinna samla några sperpennin-o sar för snart inträdande mindre arbetsför t ålderdom och oförsörjd familj? Detta hushållningssätt, som har en ganska stor ut-b bredsing, finna vi så skadligt för det all-!s männa, att vi skulle anse det vara en stor)g fördel för staten om ett tillräckligt antal adepter till offentliga embeten uppfostrades lt på allmän bekostnad, så att hver och en,v som inträdde i statens tjenst icke dit medförde skulder, men deremot genast erhölle en lön motsvarande de anspråkslösaste lefnadsbehofven. Mannens arbetskraft och duglighet skulle blifva helt annan. En kunde då uträtta, hvad två fåfängt försöka, när de h redan vid de första stegen på sin verksaml hetsbana uedtyngas af bekymmer. je T 3 s fi sena vi dem, som söka sin utkomst på de olika tjeostemannabanorna och vända 6 blicken till näringarne, finna vi i flere rikt)ft ningar irriga begrepp om betydelsen af skuld. ) 2 Jordbrukarens betryckta ställning är ett theme, som varierats genom alla tovarter. b Fåfängt hotar man oss med de ?nio tiondedelarne af nationen?. Det är väl sannt, att en så stor del antingen är jordegare eller Y jordbrukare eller begge delarne på en gång, k