Aftonbladet – 19 oktober 1867, sida 3

det som, enligt 1734 års lag, gällde undantagsvis, uppställa den allmänna regeln, hvilket icke torde kunna godkännas vid ett tillbörligt aktgifvande på innehållet af anförde stadganden. Och för vår del tro vi att, enligt 1734 års lag, i allmänhet gällt, att gäldenären skulle för fulla betalandet af den i hans första konkurs bevakade skuld, ansvara med all den egendom, som efter konkursen honom tillföll. Enligt 1830 års konkurglag, 3 kap. 39 och 40 SS, innefattade afträdesförmån delse frihet från betalning af belopp, motsvarande värdet af den skada han af olycksfall haft, dels ock för öfrigt i allmänhet endast frihet för sin person från att aftjena sin skuld med arbete eller genom häkte på sätt i 16 kap. 3 handelsbalken stadgadt varit. Och äfven jemlikt samma konkurslags nyssåberopade 3 kap. 40 var gäldenären otvetydigt skyldig, att för bristen i den afträdda egendomen svara med hvad han efter konkursen kunde ärfva eller förvärfva. Och slutligen innehåller 32 af nu gällande konkurslag tydligen, att gäldenär med den egendom, han å framtiden ärfva eller förvärfva kan, skall svara till fulla gälden, ehvad den ikonkursen är bevakad eller icke. Då alltså all afträdesförmån för något skuldbelopp numera upphört, — då, enligt såväl 1830 års, som nu gällande konkurslag, gäldenär är förbunden att med alla sina tillgångar, ehvad de förr eller senare honom tillfallit, svara för all sin skuld, ehvad den förr eller senare blifvit gjord, — så måste han ock vara pligtig svara för fulla gäldandet af sin skuld, ehvad den tillkommit före eller efter en äldre konkure. Och!är nu gäldenären betalsingeskyldia för den del af en skuld, som, — bevakad i gäldenärens föregående konkurs, — icke kunnat fullt gäldas af då afträdda tillgångarne, så måste å andra sidan fordringsegaren för sin återstående fordran vara ovilkorligen betalningsberättigad samt, såsom betalningsberättigad, ega oinskränkt rätt att för betalningens utbekommande af den tredskande gäldenären välja hvilket som helst af de medel, lag tillstädjer eller anvisar, — vare sig utmätning eller komkurs, — och likasom det är gäldenärs rättighet att godvilligt afstå sin egendom till konkurs, på det alla hang borgenärer, vare sig från en föregående konkurs eller en senare blifven, måtte få lika rätt, är det ock för hvar och en af borgenärerna, vare sig de äldre eller de yngre, en ovilkorlig rätt att i den ordning, lag medgifver, påfordra konkurs. Och vi kunna sannerligen icke fatta, huru man, med någon förhoppning att vinna medhåll, skulle kunna påstå, att en genom dom, — vare sig konkursdom eller vanlig skuldfordringsdom, — fastställd fordran i något enda hänseende kan ega sämre rätt, än fordran, hvars giltighet domstol icke ens haft tillfälle pröfva. Det har också varit endast genom dels vacklande, dels alldeles haltlösa premisser, som ins. kunnat komma till den föresatta konklusionen. För att kunna göra en sund komparation och derefter ?gradation?, måste väl, — då, såsom i förevarande fall, det är fråga om rättsmedel, — desamma vara af alldeles samma inre beskaffenhet. Men sådant är icke förhållandet med de af insändaren omnämnda qvarstad, utmät ning, bysättning och konkurs. Konkursen går derpå ut, att alla borgenärerna skola på en gång utfå hvar och en sin lagliga rätt så långt tillgångarne räcka, då deremot de öfriga nu nämnda rättsmedlen afse endast och allenast ex viss borgenärs rätt. Quwvarstaden är ett qvarhållande endast af viss gäldenärens egendom, på det han ej må sticka den ur vägen? innan utslag, dom och utmätning derå följa kan för uttagande af en viss borgenärs särskilda fordran. Utmätning är det lagliga medlet för användande af gäldenärs egendom till en viss fordrans godtgörande. Bysättningen, — som för längesedan är af det allmänna rättsmedvetandet förklarad förkastlig och icke kan bibehållas längre än intill dess någon utväg påfinnes att värna fordringsegarens rätt emot den pligtförgätne gäldenärens tillställningar att undandölja sin verkliga tillgång, — afser endast och allenast gäldenärens versom och att hans rättsbegrepp må, genom beröfvande af den personliga friheten, väckas till nsigt om nödvändigheten att anvisa sina undansömda tillgångar, men äfven detta blott till en viss borgenärs förnöjande. Och slutligen går konkursen ut derpå att all gäldenärens egendom på blifva använd till alla hans skulders liqvideande. Och huru kan man väl tilltro sig ens försöket, tt på de så vidt åtskilda begreppen qvarstad, itmätning, bysättning och konkurs stödja em leduktion, att konkursen skulle vara ?det stränraste? och bysättning deremot det ?mindre krafiga? tvångsmedlet för en fordrans utbekomnande. Vi tro att detta blotta vidrörande må åta deduktionen sönderfalla och jemväl tillintetröra all verkan af de deraf dragna ytterligare lutsatser.