Aftonbladet – 18 oktober 1867, sida 2

någon styrka qvar, inga krafter hvarken att lida eller uthärda eller ångra — hon gick och gick, ytterligt sorgsen och nedslagen och höll ännu några vallmorosor i den hand, hvarmed hon uppbar sin hvita drägt. Catherine var en fin och ytterst ordentlig qvinna och med omedveten omsorg bar bon upp sin släpande klädning, till och med vär hon gick igenom förtviflans dal. Det var verkligen för henne en förtviflans dal. 4 tanke på framtiden kom i hennes sione, på en framtid så outhärdlig, med så hårda strider mellan pligt och rätt och orätt, strider, för bvilka hon kände sig så föga passande att han kunnat önska sig att få falla ned i en af de hårda, mörka fårorna på åkern och dö, och erkänna sig besegrad, och uppge striden och icke kämpa mer. Jag tror att det var just då klockorna började ringa. Deras klang föreföll henne som gn deltagande, tröstande stämma. Den gaf hennes tankar en annan riktning, den gaf hennes gång ett mål, ty hom började gå i riktniog mot kyrkas, Hon följde på afstånd efter presten och gick in genom samma lilla dörr som han, och det var vid ett sidoaltare, Ot. Josephs altare, der det stackars lilla krossade hjertat uppsände sina böner om styrka och hjelp och frid, Catherine såg sig omkring ; hon såg många, sow bon kände, böja knä i hennes närket. Hon visste hvilka brinnande böner många af dem uppsände. Der var stackars Therese Fournier, hvars lilla flicka var döende. Der var Josef Leroux, som hade bitter sorg i sitt hem. Blutligen fick fru Fontaine se någon, som knäböjde på en låg halmstol eller pall, och hon igenkände sin man, ehuru han hade doldt ansigtet i känderna. Det var stilla och högtidligt derinne. Få äro de, som kunna bivista en aftonbön utan att röras eller känna sitt sinne vekua. För mången är det blatt kantrasten mellan ljusskenet och det slocknande dagsljuset, som gör detta intryck. Men några af oss mennigkor måste alltjd åtnöja sig med att bländag af ljussken och att mäta golens sken