Aftonbladet – 17 oktober 1867, sida 2

det var med en oskyldig, qvinlig känsla af triumf som hon för första gången i sitt eget hem bjöd honom välkommen. Den tid hade nu kommit, sade hon till sig sjelf, då hon kunde vara honom till hjelp och visa honom huru troget och uppriktigt hon var hans vän. Det var ju allt hon någonsin vågat hoppas, och nu ändtligen bade det kommit. Kanske om hon varit mindre ödmjuk, mindre oerfaren, skulle hon varit mera förlägen, mera varsam, mera rädd; men den blanka vintersolen lyste gladt öfver hennes verld; allting tycktes henne tala om hopp, löften, mod, och den vissnade rosen hade icke längre någon tagg. Man sade mig att jag skule finna er här?, sade Dick, sedan de första få orden blifvit vexlade. ?Fru Fontaine, jag ville bedja er säga mig något om Reine. Jag förstår henne ej. Jag kommer just nu från arrendegården; de säga der att hon är i ett kloster och ej skall komma hem på en vecka. Hvad dårskap är då detta?? Catherine såg att han var ond och försökte beskrifva för honom den nedstämdhet och den oro hvaraf Reine var betagen, då hon kom för att berätta sin väninna att hon beslutit begifva sig till klostret... ?Hon hade ingen aning om att ni skulle komma hit, tillade Catherine. ?Men hvad kunde hon eljest vänta?? sade Dick. Hon skrifver ett bedröfligt bref, det stackors, kära barnet. Hon vill bryta vår förlofoing ; hon säger att jag är grym och hård som lemnar henne allena att höra förolämpningar och orättvisa misstankar. Naturligtvis borde hon förstått att detta skulle föra mig hit, och när jag kommer är hon borta — försvunnen. Jag skref och sade henne att jag skulle komma, men jag ser brefvet oöppnadt der hemma på arrendegården, Dick, hvars fel förnämligast berodde på hans ofta alltför stora likgiltighet för följ. derna af hans handlingssätt, var nu harmsen och nästan oförnuftig i sin harm. För