Aftonbladet – 17 oktober 1867, sida 2

klar rodnad öfver kinderna, ty morgonluf ten var frisk och behaglig. Dessa båda möttes i stillhet. En sorg klädd herre tog af sig hatten; ett fruntimmer i skarlakansröd kappa och hätta, räckte honom sin hand. Då hon det gjorde, tyckte Catherine att hon räckte ut sip hand öfver ett stort svalg. Gud hade varit god mot henne och fört henne deröfver och nu stod hon räddad på andra sidan derom. Nu vär hon såg honom, förstod hon att hon var räddad. Detta var det ögonblick hon inom sig fruktat och darrat för, och det var dock icke så förskräckligt. Det var ledsamt att min man är borta, sade Catherine sedan hon frågat honom när han hade kommit och hört att Beamish och hans unga fru kommit med honom dagen förut och längtade att se henne. Vi tala alltid ett slags algebra då och då, och Catherine gjorde det just nu. Det förflutnas historia, tron på framtiden, all hennes korta lefnads smärta, förhoppningar, bemödanden, hela dess bäfvande innebåll, uttrycktes i dessa få vanliga plattheter: ?Huru mår ni? Det gläder mig att se er. Min man är icke hemma.? Hvilket allt Dick knappt hörde på, ehuru han gaf passande och riktiga svar. Han beklagade att han ej träffade Fontaine och dock var glad att träffa Catherine ensam, sade han. Någonting hade oroat och plågat honom och liksom Reine kom han nu till Catherine för att begära deltagande och råd. Men innan han började tala om sina egna bekymmer säg han på henne. Nu när rodnaden hade flytt, fann han att fru Fontaine hade blifvit mager och såg trött ut; hennes ögon voro lika strålande som förr, men under de släpande ögonlocken stal sig stundom fram en rörande blick af lefnadströtthet, som kom honom att frukta att icke allt var som det borde vara. Likväl var hennes sätt mycket vänligt, hjertligt och lugnt, som hos en verkligt lycklig qvinna. Hon tycktes vara uppriktigt glad öfver att ge honom, och var det verkligen också;