Aftonbladet – 16 oktober 1867, sida 3

na henne att hon kunde hafva råd att spare sig litet. Han visste ej huru sakerna sto: do, men hade starka misstankar derom. Reine sade nej, hon kunde icke spara sig, bog måste arbeta så der, just nu,.. och nu kom hon halfgråtande till Catherine. ?Jag hatar denna hewmlighetsfullhet?, sade bon, det är icke rätt emot mig. Om jag vore en af dem, behöfdes det icke. Dei skulle ej ens gå an att behandla mig sä.7 Senast dagen förut hade fru Pålottier talat till henne på ett sätt som ej kunde missförstås, om folk som satte sina mössor så högt att de måste falla af; någon avnan hade skrattonde frågat henne hvad hon tyckte om herr Butlers stora arf; Petitpåre till och med, som så sällan lade sig uti hennes görande och låtande, hade sagt henne att han hört af sin vän Barbeau, att herr Richards besök hade blifvit bemärkta och omtalade. Petitpåre rådde Reine att vara varsam härnäst hon träffade honom — folk ville så gerna sqvallra. Det är min farfeder sjelf och fader Barbeau som sqvallra?, sade Reine. ?De veta ej huru mycket ondt de åstadkomma. I morgse mötte jag grefve de Tracy och hans familj. Visste du icke att de kommit tillbaka? Catherine, de sågo på mig med så underliga blickar.? Catherine skrattade. ?Söta Reine, du inbillar dig så mycket?, sade hon. ?Ja, jag är löjlig och jag vet det — löjlig säväl som olycklig. Ack, om han älskade mig, skulle han ej vilja göra mig så ledsen.? Catherine blef nästan litet rädd då hov hörde Reine säga detta. Hon tyckte sig se sitt eget hjertas historia — deuna stackars lilla bopplösa, ringa kärlek — lik en spån på det mörka, brusande hafvet, flyta förb.