Aftonbladet – 16 oktober 1867, sida 2

aldrig att föra detta öfverlägsna snille bakom ljuset, och tog emot af henne, i rena ord, hvad herr mären med all sin embetsmyndighet aldrig skulle vågat häntyda på. Enligt såväl fru Mrards som Justines egen öoskan, hade en flicka från byn blifvit antagen såsom hjelp i hushållet. En flicka? En hel rad af flickor snarare. De brukade komma up pb, klädda i sina söndagsdrägter, småleende och glada, mycket frikostiga på sina nigningar för herrskapet Mårard, för Toto, för herr mären, för frun, för den allsmäktiga Justine, angelägna om sysselsättning och villiga att göra sitt bästa. Öch sedan började de genast försvinna, den ena efter den andra; småleendet bleknade, färgen gick bort från kinderna och en vacker dag försvann hela flickan och hördes aldrig af mera. Så gick det med dem allesammans. Justine den Förskräckliga hade en skarp tunga och en hård hand: hon kastade väl ej de stackars barnen utföre klippan, men hon skickade dem hem till sina föräldrar, simmande i tårar. Fontaine försökte ibland att träda emellan Justine och hennes offer, men alltid utan framgång. Catherine gjorde en gång ett förtvifladt utfall mot kökstyrannen, men led ett fullständigt och skamligt nederlag, ty fru Merard var i köket, der hon personligen öfvervar bestraffningen af den sistkomna delingventen. cHvarför skickar du ej bort Justine? Låt benne flyttat, sade Catherine en dag till sin man, efter ett dylikt uppträde. Mitt hjerta, du tänker icke på hvad du säger! Det är ej af JR min egen, älskade Catherine, som jag skulle hafva väntat ett sådant förslag. Och Fontaine, som höll på att slå upp nägra spikar ovh förskräckt öfver sin hustrus