Aftonbladet – 14 oktober 1867, sida 2

han talade, men det svåraste ögonblicket var förbi, frestelsen att tiga, besegrad. Denna stund var den bittraste i hela Dicks lif. Det var ej för penningarnes skull; girighet var icke bland hans fel; men han kände att han skulle gerna offrat lif, heder och tro, allting i verlden, för att slippa vara så grym som nu, för att slippa förorsaka den döende gamle ett enda bittert ögonblick. Men i nästa minut förstod han att han gjort rätt: han såg att ett mildt, hjertligt uttryck bredde sig öfver hans onkels anlete, då han lutade sig tillbaka i länstolen och med rörd stämma sade: Jag förmodar att du ämnar gifta dig och att det är meningen af allt detta. Nåväl?, fortfor han och reste sig upp, litet vresig, som fordom, ?hverföre, för tusan, hvarföre fortfar ni icke, Min herre? Detta återtagande af det gamla, litet snäsiga sättet, gjorde det lättare för den unge mannen att tala. Jag har lofvat en qvinna att gifta mig med henne?, sade han, hastigt som förut; jag älskar henne och detta är mia enda hemlighet. Tro ej att jag är alldeles från förståndet: hon är bildad och god och älskvärd, och mycket vacker, men hon är endast dotter till en fransk förpaktare. Henneg moder var en adlig fröken och hennes namn är Reine Chrtien.? Dick tystnade och satte sig, stirrande på brasan i kaminen. Och du ämnar införa denna... denna bonddotter här, så snart som... som...?, Charles reste sig darrande och försökte stiga upp, men åjönk ned i länstolen igen. Ni vet mer än väl att det ej är min mening?, sade Dick med sorg en stämma, Eljest hade jag väl ingenting sä ter uppstod en kort tystnad. (Forts.)