Aftonbladet – 14 oktober 1867, sida 2

ställe vara glad och förnöjd öfver sin goda tur, och icke sätta på sig en sådan jer tröst lös min, som din. Nå, hvad hardu haft för dig i sommar? Det var rysligt, detta. Diek försökte svara, men orden fastnade honom genast i halsen; han bet sig i läppen och vände sig bort, medan onkeln efter ännu ett par frågor, började tala med honom om nägra förändringar på godset, som han påbegynt och önskade vara viss om att få utförda. Sko!a vi icke skicka efter onkel Hervey, sade Dick allvarligt, eller tant Matilda? De komma tids nog, tids nog4, svarade den gamle. De prata så förskräckligt. Jag får lof att ha mina affärer ordnade först. Baxter kommer hit i afton. Baxter var familjens notarie. Dick hade förut alldeles glömt hvad han kommit hit för att säga. Baxters namn påminte honom ster derom och han måste inom sig medifva att ju förr han meddelade sin onkel vad han hade på hjertat, desto bättre för dem båda. Men nu — när han var så sjuk — det var ju omöjligt! Och så sutto de båda tysta framför brasan, och den korta höstdagen började skymma. Portklockan ringde och strax derpå inträdde någon i rummet; men det var icke noterien. Det var doktor Hickson och han föreföll Dick som en lefvande samvetsförebråelse för hvarje minut den gamle förblef okunnig om brorsonens framtidsplaner. Haa följde läkaren ut i förstugan. Hane allvarsamma min var icke mycket tröstande. Säg mig uppriktigt?, sade Dick, ?hvad ni tänker om min onkels tillstånd? Jag hade icke ens hört talas om att han var sjuk, förrän i morgse.? Bäste herr Richard?, sade doktor Hickson, vi sköla alltid hoppas det bästa. Dok