Aftonbladet – 12 oktober 1867, sida 3

Völsungar och Niflungar, sådana vi ega dem bevarade i Völsungasagan, i Eddadikten, i . Didrik af Berns saga, i Niebeluogenlied och en mängd andra gamla episka skaldeverk, stödja sig på frankiska sagodikter från det 3:e och 4:e århundradet, att bland dessa -lolika redaktioner den i Eddadikten är den . I fullständigaste, äldsta och renaste, samt att tl man slutligen har grundade skäl att anse Idet som der berättas om Völsungar och -INiflungar för historiskt, så att man ej be-Ihöfver förkasta något deraf, så framt der ej -lantingen förefinnas uppenbara sjelfmotsägel ser eller något som står i strid med mera Joutentiska aktstycken. Efter författarens åsigt har således största delen af de händelser som Eddaredaktionen berättar så försig-I gått som de der skildras, i den tid och på I de ställen som der angifvas, medan berät Itelsen kan suppleras med ätskilliga detaljer som i andra traditioner äro bevarade, Beviset för riktighetea af en sådan uppfattning söker författaren deruti, att om man utgår derifrån, man ej behöfver göra våld på texterna. — Långtifrån att motsäga den poIsitiva historien, kastar hon tvärtom ljus öflver flera mörka punkter af densamma; hon bringar reda i Ty-klands eljest mycket förvirrade geografi för det 3:e och 4:2e årbundradet och briugar en oväntad klarhet i berättelserna om frankernas och burgundernas härkomst och äldsta historia. För att ådrgnlägga detta, w förat ea mycket fullständig red heja den hit hörande sagokretsen; först Völeungssagan med de delar af den gamla Esdan som röra detta ämne, derefter Didrik ef Berns saga och Niebelungen-licd. Derpå öfvergår ban till en forskning efter källan till dessa olika redsktioner, hvilken han fin ner i gamla frankiska sagor, om hvilkas inshäll men visserligen ej bar någon beid kännedom, men till hvilka förf. bland annat hänför Eginhards utsago, i hans Vita Caroli Magni?, att kejsaren nedskref och lästade i sitt minne (scripsit memo. rigeque mandavit) barbariska och mycket gamt!a sånger, i hvilka de gamla konungarsarnes bedrifter och strider voro besjungna?. Man får icke, säger förf., tro att sagorna om Völsungar och Niflupgar äro främmande för oss derför att vi glömt dem, eller sit de uppkommit i just de länder der de häst bibehållit sig. När fotksägnerna blifvit iklädda en poetisk form, förvandlas de från. opräglad metall till skiljewynt; när de lifvit formade till vers, och isynnerhet välklingande vers, komma de i omlopp, gå ur hand i hand och blifva verallt väl mottagna, tack vare den prögel som förhöjer och anger deras värde. Deras fasta form hevarar dem länge mot faran att förralskas, och till och med om man stöper om dem, vöker man dock på ett mer eller mindre skickligt sätt stt förnya den gamla prögeln: till och med kopian bär spår af hvarifrån originalet kommit. De ursprunglica traditioner, ur hvilka sa-l gokretearne om Völsungar och Niflungar utveeklat sig ha utan tvifvel undergått talrika l omstöpningar, och beviset härpå ha vii väl ett halft hundratel skaldestycken, sagor, bel: rättelser och folkvisor som anknyta sig tilll! de bäda nämnda kretsarne. Trots dessa l förändringar kunna vi dock igenkänna decas frankiska ursprung, isynnerhet derpå, att deras egentliga hjelte är en frank. Sigurd måste nödvändigt först ha blifvit besjungen af sina landsmän mnvan hans namnkunnighet spridd sig till grannfolken. När skandinaver och tyskar samstämmigt besjupga Sigurd och Völsungarne, kallande dem franker, och förklara dem tapprare än alla andra hjeltar, då måste detta haft sin grund deruli, alt de betraktade dem som verkliga personligheter, eller lånade dem från en redan utbildad sagokrets, som var så känd och åtnjöt eit sådant anseende, att hona ej kunde godtyckligt förändras. Sedan förf. på detta sätt sökt ådagalägga en gemensam rot, uppvisar han de mindre förgreningarne af enskilda delar af sagan: hos göte:na och anglosechsarne i Beowulfy Deor, Valderc och Vidsida resa, hos danskarne i Bjarkamal, hos Saxo och i en del folkvisor, i Norge och på Island i Flateyardok, Fagrskionr och folkvisornua, hos svenskarne i herr Sibols visa, den svenska redaktionen af Didrik af Berns saga och den Hveenska krönikan, vidare på Färöarne, i Tyskland, ja, till och med hos romaniska folk och hos ungrarne, isynnerhet i det latinska poemet om Waltharius, savnolikt författadt af en fransk munk Geraldus i slutet af det 10:e århundradet. Efter denna redogörelse, som sammanför en öfverraskanle mängd redaktioner af sagan i hennes helhet eller särskilda delar, följer slutligen bokens sista afdelnirg, hvari förf. jemförl: de olika traditionerna, anger deras ursprung, undersöker hvilken af dem som är den tro: värdigaste och Hpmhäller några af de punk-. ter, i hvilka de bestyrkas af mytologien, etnografien, historien och geografien. Boken! afslutas med en vacker bibliografisk sammanställn ng af den till ämpe: börande litseraturen, en förteckning på ; mindre än 347 nummer. Huruvida de resultater förf. tro: .s;, uana draga af sina omfattande och helt visst med berömvärd noggrannhet anställda undersökningar kunna anses definitivt vunna åt veterskapen, derom torde det vara vanskligt alt fälla nägot afgörande omdöme. I alla näadelser förtjenar det vårt erkännande att vi erhållit en med så mycken kärlek gjord I:omställning af en sagokrets, hvars vackraste och tillförlitligaste redaktion är nordisk exendom, och en hvar som gjort en något värmare bekantskap med det föreliggande lwbetet skall helt säkert med intresse emotse I det nästa arbete af författaren, ?Nos Origiine: Germaniques?, i hvilket han ämnar ge ie framställning af frankernas, burgundersus, göternas och normannernas historia, ins:i!utioner, seder och bruk, det vill säga sl. de germaniska folkslags som genom sin andning med gallo-romarne ha grundat Iden franska nationaliteten. Det arbete, hvarpå vi här fästat uppmärk sa:ocheten, är ej det första som gjort författareas namn kändt. Många skola helt säkert erinra sig ett par med lika mycken sakkunskup som värma skrifna broschyrer från 1864 li anledning af det danska kriget, liksom det ,Jtorde vara många bekant, att den uppmärkI samhet som den franska tidvingspressen på de senere åren egnat de skandinaviska sträft!vandesa till stor del är hr Beauvois förtjenst. Äfven i flera vetenskapliga arbeten I har han meddelat sina landsmän kännedom Il ann sänsbilta dalar afnardaona äldata hiatnriga