Aftonbladet – 12 oktober 1867, sida 3

MUSIK. Fröken Lundevall, som redan för några å1 sedan, då hon för första gåvgen framträdde på vär lyriska scen såsom Mathilda i Wilbelm Tell, lyckades vinna välvillig uppmärksamhet, hade i går, då hon, efter långvariga och trägna studier i utlandet, åter uppträdde här, att fögna sig åt ett synnerligen lifligt bifell. Det ämne hon valt, Agatbas parti i Friskytten, ställer ofantliga fordriogear på den utförande artisten, om hon vill tolka. det med: något slags sjelf: ständighet eller nyhet, hvarewot, om hon med innerlig och ren känsla ödmjukt öfver: lemnar sig deråt, dess egen själfulla skönhet gör segren hardt när viss. Det inta. gande i fröken Lundevalls föredrag låg i en enkel och flärdlös trohet mot uppgiften: man fann att hon småningom genomvärm. des af densarsma och ur sin tillgifvenhet för den hemtade styrka att lösa den med sanning och behag. Hennes röst är klai och böjlig, och uppenbarar, förutom det mildt smekande välljud, som i allmänhet karakteriserar den, momentelt äfven rät mycken kraft; och då hennes apparition derjemte är väl egnad Åt det dramatiska, tro vi att operan kan af henne påräkns rätt mycket godt — om vi nemligen an taga att den svaghet i intonationen, som vid flera tillfällen, och särdeles i början ai deu undersköna, stora arian, på ett störan. de sätt förrådde sig, egde sin grund i till fälliga orsaker. Detta göra vi så mycket hellre, som felet nästan alldeles försvann sedan publiken fått .uppmuntra sångerskan med egitt bifall. Auditoriets tacksamhet var under -aftonens lopp särdeles liflig i sina yttringar, och vi hoppas att den unga arti: sten måtte uppfatta dessa i deras rätta betydelse och värde. Hrr Arnoldson, Willman och Uddman skötte äfven denna gång förträffligt de par. tier, hvari de redan länge gjort sig högt värderade af allmänheten, och fröken Har. lings Anna vittnade om betydliga framsteg. allmänhet utfördes operans solonummel med mycken förtjenst, ensemblerna deremof ick? så; och körerna voro, såsom alltjemi ander senare tidi denna opera, alltför svagt rpresenterade. Den herrliga jagtkören i sista akten tyckes det, trots alla påminnel ser, numera vara !omöjligt att få förnimms någotsånär värdigt återgifven, ty så som den nu framstönas af ett dussin dussin. sångare kommer den sannerligen slagdängar så nära, som detta är möjligt förett verk af inspirationen. Vargklyft-ecenen bar en ganska vacker dekoration; men de spöklika uppenbarel. serna deri hafva en alltför tarflig och ömklig utrustning, och detta till den grad, att. oaktadt den store tonskaldens förträffliga musik till denna episod af operan, och hvar till han inspirerats under ett omedelbert intryck af vildmarkernas förfärande ödslig. het, hela ecenen numera hos oss mottages med alltmera allmän munterhet. Det är förmodligen för att rädda åtminstone någo slags hemskhet, som man alltid låter ?den store jägarens? eldvagn köra fast i en kuliss: och det förskräckliga os, som häraf upp: står, har, jemte en temligen ursäktlig tanke på eldfara?, verkligen en viss förmåga att stilla publikens skrattlust.