Aftonbladet – 12 oktober 1867, sida 3

karakter, endast vara en samling intryck, hopplockade från diverse håll och olika författare. Men vi mena dermed, att författa risnan, synbarligen en nybegynnare med en rik och mångsidig beläsenhet, ej ännu hunnit använda den formella färdighet, hon genom sin läsning förvärfvat, och hvilken onekligen är synnerligen framstående, på ett innehåll, som är så sjelfständigt och originelt, att det förtar intrycket af de stu dier hon gjort. Minst taga vi vid afgifvande aF detta omdöme i beräkning de fyratio versifierade sidorna. De ega visserligen en mycket ledig och riktig form, men föga egendomlighet, om vi undantaga ett stycke, kalladt De fyra årstiderna, ett slags natursymboliskt poem på vers och prosa, med en dimmig hållning, som verkar ofördelaktigt, trots den delvis praktfulla versifikationen. Vi förbigå dessa förberedande skriföfningar och fästa oss vid den novelli stiska delen af boken, utan tvifvel dess egentliga kärna. Hvad som då först faller i ögonen såsom ett allmänt drag, är för fattarinnans utmärkt lediga och finbildade stil, som på vissa ställen får en verkligt poetisk lyftning, på andra andas en humor af särdeles angenämt slag. Berättelsen Hjalmar Everling, arbetets förnämsta del, utmärker sig i detta hänseende synnerligen fördelaktigt. Så till exempel vittna utdragen ur Hjalmars dagbok om en varm och poetisk uppfattning af lifvets företeelser och tillika, genom sin något patetiskt sentimentala hällning, om ett sinne för karakteristik, som ej alltid förekommer. Ofverhufvud är skildringen af hjeltens kär lek till Adrienne de Villiers, den unga. rika, sköna enkegrefvinnan, trots vissa temigen utslitna drag, utförd med en fantasirikedom och en framställningskonst, som lofva mycket för framtiden. Avläggningen a det hela deremot vittnar om nybegynnaven. Af mindre värde äro Blad ur en students anteckningar, synnerligen deras förra lel, Minnen ifrån min hembygd, som, utan plan och hållning, rentaf förefaller lumpen lerestädes. Bättre är Hos familjen Salzenström, hvars högtragiska slut dock kommer :(emligen oförberedt och ej står i någon öfverensstämmelse med det föregående, delvis ganska skämtsamma innehållet. Beiraga vi oss ej alldeles, har författarinnan mycket studerat Almqvist, af hvilken hon ärt sig både åtskilliga förtjenster och olaer. Till de senare hör otvifvelaktigt ett yckfullt ingripande af författaren i händelternas gång, eller en sådan humoresk, som all exempel ?Mattis? uppträdande och samI al med Adrian i sistnämnda berättelse. )fverhufvud framstår författarinnan genom letta häfte som en ganska rikt utrustad ny,egynnare, med en spelande, kraftfull antasi och en god portion humor, hvilken lott behöfver gå i erfarenhetens skola, blott ordrar ett lifskraftigt innehåll, för att lemna ner fulländade och sanna diktskapelser än lessa Dagsländor.