Aftonbladet – 12 oktober 1867, sida 3

2) holm 1867. N Dagsländor. Poetiska utkast och noveller af Mattis. (Stockholm 1867.) ) tl) En företeelse, som ej saknar sin betyI delse, och hvarpå vi flerfaldiga gånger vaa Irit i tillfälle att fästa uppmärksamheten, är t den, att romanen och novellen hos oss allt el mer och mer öfvergå i det täcka könets i I händer. Knappt en ech annan gång finna -vi ett dylikt arbete af författare, medan j marknaden öfversvämmas af författarinnor. De djupare orsakerna till detta förhållande a I lemna vi för tillfället derhän ; men visst är slatt dess verkningar på litteraturen ej äro J alldeles helsosamma. Då den qvinliga fan-Itasien i sin grund är mer reproducerande i län skapande, löper hela denna vigtiga vit-Iterhetsart fara att stelna i efterhärmning, r lutan sjelfständigt lif, liksom utan något inI flytande. Det är under en sådan ställning Jangenämt att påträffa verk, som dock röja Jså pass mycken ursprunglighet och framI ställningskraft, att de bilda ett angenämt -Jafbrott i den eljest temligen enformiga massan af romanioster. . i) Vi bekänna likväl öppet, att det nu utta-lade hufvudomdömet minst gäller det af 1088 först nämnda arbetet, Ridderstads histoIriska pennteckniog. Atminsto e harden bekante författaren ej kommit utom, det manår, som hau sjelf följt i sina öfriga historiska romaner, och hvilket karakteriserade Jen tidpunkt at vår vittra utveckling för vid pass tjugu år sedan. Handlingen, som, rör sig vid tidpunkten för striden mellan konung Sigismund och hertig Carl, och hvars kärnpunkt bildas af slaget vid Stängebro, är temligen noga liknande alla dyhka, sådana de förr tillreddes af Mellia m fl. Men Ridderstad har j enskildheterna flera företräden framför sina, merendels redav från skådebanan afgängna, mediäflare. Han skildrar lefvande och klart, han förstår att ätminstone delvis spänna intresset, och hans uppfattning af de historiska företeelseron är, om icke synnerligen ny eller ojup, hkväl iefvande och bestämd. För öfrigt torde författaren sjelf ej tillegna denvu histeriska pennritning? någon större betydelse som konstverk. Dä vi öfvergå till arbetet dernäst, Sylvias Taflor, toga vi ut ett betydligt steg, från tiden kring 1840 till den nyaste nutid. Ty Sylvias konst som berättarinna och skildrarinna tillhör en skola, hvilken genom sin klart medvetna och utpräglade realism på l: det bestämdaste skiljer sig från förra tiders heleller half-idealistiska framställningar. Redan för ett par år sedan, då hon utgaf l: Tio Skizzer och noveller, fäste vi uppmärk-: samheten på. denna forfattarinna för den !: värme och klarhet, som rådde i hennes bel: rättarskap. Men vi voro då af naturliga skäl ! ej så säkra som nu derpå, att man i henne l: verkligen eger ev ovanligt begåfvad novel-: list; ty såsom sådan har hon framträdt ge-: nom dessa Taflor. Uten tvifvel har hon : under senare tiden gjort flitiga studier ij: den nyare danska litteraturen, medan hon l: tillika skärpt sin blick för upplattningen afl: det egendomliga och karakteristiska i svenskt ! hemlif och svenska lynnen. Säiunda kunna li vi förklara, att hon på samma gång i sin ! framställnings minutlösa noggrannhet och ) trobjertade hållniog påminner om danskarne ! och tillika är i sina karakterer och skildrins gar så äkta svensk, att intet främmande l: element störande ingriper idem. Hon har, s med ett ord, utbildat sin formella talang i! en förträfflig skola, medan hon förstätt att!! 1 I t t 8 G bevara innehållets sjelfständighet och nationella prägel. Skulle vi anmärka några fel, vore det en stundom för längt drifven småpetighet i skildringen, ett fel som hon lärt sig hos sina mästare, samt en något för stor raskhet i afslutnicgen, som gör att hennes små utkast ej alltid hälla hvad början lofvat. Denna första del af hennes bilder omfattar endast förstadslifvet och rör sig således le inom krets.r, der konflikterna väl kunca lv vara starka, men ej af så invecklad och il: ömtålig natur som i de högre sambhällelag-g ren. Hvad man härvid isynnerhet måste lt loforda, är att författarinnan med riktig och e fin takt förstått framhålla Jjussidorna hosj de lägre klasserna, utan bjert färgspel, lik-le som de mörkare utan öfverlastning. Hen-lh nes taflor? förete derför i allmänhet denna ! lyckliga, harmoniska färgton, som råder is d4e gamla holländarnes mästerstycken inom ji en annan konstart: kring föremålen spelar ! en varm och klar dager, som visar nog och c skyler nog, som smyger sig in i åskådarens ls fantasi och gendm sin mildhet vinner hanss bifall åt mycket, som, naket och härdtls tramstäldt, skulle lemna honom likgiltig ellj ler till och med stöta honom från sig. Det är konstnärens ?stämning?, som i bäda fal-l1 Jen, inom poesien som inom mäleriet, utgör grunden för behaget hos den mottagande, läsaren eller åskådaren; och det är denna stämningens konst som är Sylvias förnämsta och dyrbaraste egenskap. Bland de sju smäbilderna är, som helt betraktad, Fru Stribbert och hennes vänner med sin lätt spelande humor och sin fint hållna skildring af svenskt kälkborgarlif den bästa. Både ?fabeln? och utförandet äro värdiga Dickens. Med denna täflar Sven Petter, en ypperlig geurebit. De första tre fjerdedelarne af Susanna, bokens vidlyftigaste berättelse, räkna vi äfven till dess bästa partier; slutet deremot är dels för vanligt, dels I för skizzeradt, för att kunna sidmakthålla iotresset. Ena så af natursanning genomandad och dock konstnärligt utförd framställning, som skildringen af Susannas kärlek till den unge ärt:sten och hennes förhållande till sin stränga fostermor, ha vi ej I på länge läst på vårt språk. De öfriga berättelserna, ehuru alla täcka, framstå minIdre. Den sista i ordningen — Deltagande l vänner — lider af en barnslighet i anläggningen, som här och der skymtar äfven i Ide öfriga, men ej framträder så störande fom i denna. Denna brist visar att förfatItirinnan ännu behöfver egna omsorg åt sin komposition, medan hon i karaktersteckning redan står på en höjd, der ej många af våra författarinnor göra henne rangen striIdig. Hvad som äfven bidrar att framkalla lett så godt intryck af hennes skildringar, är Iden känsla af trygghet, man får derigenom lett författarinnan ej gått utom omfänget för Isin förmåga, att bon äfven genow sin fri-l. .I villiga begränsning visar sig, om ej som en I fullt mogen, dock som en blifvazde mästare. Med en annan ganska intressant förfaltar lindividualitet göra vi för företa gången beI kantskap, i Dagsländor af Mattis, hvilken Ivsenudonym dölier ett ungt fruntimmer. Om l: mm a An a Ar