Aftonbladet – 12 oktober 1867, sida 2

Hon fann honom väntande benne på nedersta trappsteget. Skola vi tillsammans besöka den lund der vi först läste i hvaraudras hjertan?? sade han mycket sentimentalt. Icke i afton?, svarade Catherine mildt. Jag skulle gerna vilja å ned till sjöstranden innan det blir alldeles mörkt.? Alla badgäster hade emellertid icke lemnet Petitport, ty ett par tre familjer sutto äonu i sina små cabanes? nere vid stranden. Fruntimren buro brokiga hufvor; vågorna: höjde sig gråblå, friska, skommande; larmande mot den blekgula himlarariden. En hel rad mjuka, rullande skyar seglade öfver himlen, drifna af en frisk vind. Ett par bleka stjernor tittade fram, en och en, likt små lefvanre hjertan som klappade i det stora universum. Catherine gick ned ända till sjökanten och kastade något som hon höll i banden, så långt hon förmådde ut i vattnet. Hvad är det der?? sade Fontaine och tog upp sin lorgnett. Bara påsra vissnade blommor, som jag fann i en byrålåda?, svarade Catherine. PMitt söta barn, hvarföre göra dig ett sådant besvär?? frågade den praktiska mannen. ?Du kunde ju lemnat dem der de voro, eller kastat dem genom fönstret eller,..? Det var ett litet minne?, sade Catherine, i djupaste ödmjukhet försökande att göra en bekännelse. Någon gaf mig en gång en ros — för längesedan, medan jag ännu var i England, och...? ?Någon som — som — som älskade dig, afbröt Fontaine mycket häftigt, vredgad och stammande, och vändande sig om emot henne. Ack nej, svarade Catherine, ?du är den enda som någonsin älskat mig.