Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 2

medan de ofta icke kunna se sångens folkiga, utan endast dess konstnärliga betyielse. De äro som oftest benägna att missskta allmänhetens naiva och anspråkslösa nusikutöfning och hänföra den helt raskt mder kategorien dålig konst?. Men de slömma, att när folket sjunger, är det alldeles icke en konst det utöfvar, utan ett språk det talar; sängen är ju dess endra modersmål, och då med detta språk aldrig någonting osedligt eller egentligen oskönt kan sägas, så är det i hög grad önskvärdt, att det talas ofta och väl afalla menniskor. Fill och med musikstycken, som från konstnärlig ståndpunkt äro högst obetydliga, äro ändock berättigade, och musici ha orätt i att kalla dem ?en missbrukande lek med toner?. Ea rask bondpolska, som sätter lif i åhörarne, en humoristisk sång, som väcker munterhet och skratt, kort sagdt, många musikstycken göra alldeles icke anspråk på att vara sköna konst, utan endast en musikalisk sysselsättning eller ett skämt med toner, och dertill äro tonerna icke för heliga, utan just ypperligt egnade, emedan ett musikaliskt skämt alltid är ett oskyldigt skämt. Vär tid är just det folkligas tid. Frihe ten har väckt folken till ett mera andligt ifs individerna känna dess fläkt genomströmma sig, och de sluta sig tillsammans för att i förening värna sin trihet och göra sina naturliga rättigheter gällande; de fordra att få endel i det gode, som deras anlag berättiga dem till. Kärleken till hvar. andra inbördes och till det gemensamma fär derneslandet vaknar hos dem och väcker milda och upphöjda känslor i deras bröst, som förr blott tänkte egenkärt på sig sjelfva och sin egendom. Och härmed vaknar äfven behofvet af sång; vår tid är den nyare folksångens vagga. Den är ett band, hvilket sammanknyter dem, som ha ett gemensamt fädernesland och gemensamma känslor; den styrker det vaknande lifvet hos de svaga i anden, och den gifver de rädda ett medel att blanda sin röst med de starkas och modigt med dem uttala hvad äfven deras bröst ar uppfyldt af. Behofvet af såog till att samla de mångas röster i en väldig enklavg blir ständigt allt större. Huru kall då folkundervisningen häst tillfred-ställa detta behof? Mau får icke: glömma, att när folket sjunger, är det icke för att njuta tonskaldens verk; folkets säng är helt enkelt ett sätt för de många att med hög röst uttala samma tanke på samma sätt. Undervisningen bör dertföre icke ha nägonting konstnärligt till närmaste föremål; uten den bör gifva folket en stor gemensam skatt af melodier, Rom alla sjungas så, som kompositörerne ifvit dem; och den mäste tillika gifva folket en kunskap, som sätter det i ständ att sjelf på egen hand oupphörligt föröka devaa skatt. Dernäst bör undervisningen medföra, att det -junges så väl eom möjligt; set skall då finnas förhoppning, att musik: utöfniegen hos många skall kunna höja sg tili verklig konst; men att vänta deua af allo, skulle vara en därskap, lika visst som kopsinärsanlag icke äro att taga på gatan. Undervisningens uppgift blir derför följana) att Öppna örat och hjertat för tontrycken genom cet fra instämmandet i ser efter gehör; b) att meddela en sådan kunskap om sångens ekriftecken, att derigenom för folket öppuas ett fritt och obehimdradt tillträde till folksånglitteraturen; ec) alt höja k6ången så mycket som möjligt till ko kande, i det att nämnda färdighet i läsning af skriftee nen begogoss såsom geundval. Dessa tre uppgifter dela på ett onaturligt sätt folkskolorovas musikaliska underviswiug i tre afdelningar: de lägre klasserna, mellanklasserna och de högre klasSerri Det är nu det vanliga felet, att den melllersta uppgiften icke allvarligt eftersträtfvas lsemt tr den första och sista blifvit samIanusslagnon till en. Och ändock ser det en absolut vödvändighet, att läskanskapen gör folksånglitterataren till allas egendom, om den skull få den betydelse, som med räta tillkommer den. Men noterna har Gen stora allmänheten aldrig lärt sig, ehaoru men på mänga håll med kraft arbetat derpå. Hr Malling visade nu, att i notskrift språket afseende ständigt göres på instumenterI nas behof, men icke på sångstämmans. Det är ett instrumsntalt, men icke ett vokalt skriftspråk; noteroa äro korrekta uttryck för Ide konstiga mekanismer, genom hvilka instrumenterna frambringa musikea, men derigenom bli de alltför vidlyftiga och svåra för sångeren, som icke känner dessa mekasismer. Genom att införa den Cheveska metodens siffersyatem för all folklig sång skail en lätt och säker bro slåg mellan folket och kompositörerna. Efter att ha reI dogjort för alla fördelarae häraf, genomgick Ihr Malling alla de inkast, som gjorts mot sifferskriften, och bemötte dem på ett klart och öfvertygande sätt. — Telegrafverket. Till e. o. assistent vid elektriska telegrafverket har telegrafstyrelsen under den 13 sstl. Aug. förordnat fröken Amelie I Mebius. — Af Idun bar p:r 41 utkommit, med fortsättning på Feuillets intressanta roman Grefve de Camors. — Af Krigsvetenskaps-Akademiens Handlingar