Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 2

ERNER ETTAN blick kom hennes man också ut i trädgården. Han såg strålande god ut, som om han nyss fått höra goda nyheter; han vit fade med handen och sprang med lätta steg fram till henne, Hela morgonen har jag varit orolig; jag fruktade att någonting var som det ej bor. de?, sade han uppriktigt. Men pu ar jag äter lätt om hjertat. Min svärmor sade just till herr kyrkoherden att hon och hennes man ämna stanna hos oss hela vintern. Catherine försökte säga något, men kunde det ej — hennes man märkte ingenting. Fontaine tycktes af ren godbjertenhet och trofast tiligifvenhet mycket fästad vid sina äldre vänner och de underliga vanor han lärt af dem. Dessa vanor stölte honom ej; dessa besynnerliga talesätt förundrade honom jieke. Han hade sett och hört allt detia i hela sitt lif. Många saker som förefölle Catherine bäde lö,bga och barnsliga och tråkiga, voro för Fontaine blott enkia och paturliga anordningar för dagen. Han kunde med största belätenhet i Hera timmar sitta och prata i sitt lusthus, från hvars tak en liten vimpel fladdrade. Han kunde, hela den länga Jjusu sommareftermiddagen, sitta och spela kort eller domino. Han kunde fullkomligt obesväradt ikläda sig allebanda slegs drägter — jegtdrägtes då han besökte skjutbanan i Bayeux, de svarta dumaskourna, pour affaire, den röda ylleskjortan för en promenad vid sjöstranden..., Fontaine frågade sin hustru en dag om bon hade lust att följa med horom till slottet. Han skulle möta en lagkarl der, med hvilken hen för grefvens räkning hade några affärer. Herrskopet Måerard satt i god ro på terrassen, och Catherine smög sig upp efter sin hatt och kappa, och gick sedan arm i arm med herr mären genom by